Narrativ design, slutrapport vt 23

Jag har gått en superbra kurs på Malmö Universitet, som ett steg i min självdesignade utbildning till serietecknare. NARRATIV DESIGN VT 2023 Detta är min slutrapport i examen. 

Narrativ design
Först tror jag att jag hamnat helt fel.
I den inledande föreläsningen ger Gunnar Krantz en definition av narrativ design. Narrativ = berättande texter i tidsordning. Så långt är jag med.
Design = en prototyp för industriell produktion. Till skillnad från ”konst”, som skapar ett original, ska ”design” ge en reproducerbar vision vidare till ett team i produktionsprocessen.
Men det är ju inte vad jag är ute efter! Jag producerar allt själv, från ax till limpa, och kan inte föreställa mig en situation där jag skulle överlämna en konstnärligt designprototyp till någon annan.
Jag tänker på andra situationer i mitt liv. Jag har levererat manus till tidningsredaktioner, radioprogram och bokförlag, som aldrig varit designade utom i standardformatet times new roman, 12 p, dubbelt radavstånd.

Jag har också skrivit manus till scenteater, radio och film. Dessa har sina mycket speciella formatregler, med dialog och scenanvisningar uppställda på ett tydligt anvisat sätt. Det slår mig att vad är en pjästext – om inte en prototyp för industriell produktion? Någon annan ska regissera, göra scenografi och agera. Pjästexten är aldrig avsedd för de slutliga mottagarna.

Om jag alltså betraktar mig själv som den industriella produktionen, hur skapar jag då en ”design” som riktar sig till mig själv?
Den blir som ett intern p.m: en kom-ihåg-lista med detaljerade skisser och beskrivningar.
Okej, jag köper ”narrativ design”. Den kan jag behöva!
Och skapar ett dokument i datorn som jag döper till RECEPT.

Utifrån min bakgrund som muntligt och textlig berättare har en annan stötesten, eller paradigmtröskel, varit min syn på bilder. I boken Bildens tysta budskap av Yvonne Eriksson behandas olika innebörder av ordet bild: (sid 32)
Graphic, Optical, Perceptional, Mental, Verbal.
I mitt berättande är ett heligt syfte att utifrån ordens, röstens och kroppsspråkets narrativ skapa inre bilder hos åhörarna. Det skulle motsvaras av det Eriksson benämner mentala bilder. Själv kallar jag det hellre visualiseringar eftersom de innefattar ett aktivt och individuellt originalskapande. Det finns inte två åhörare som ser samma hund framför sig trots att de delar samma upplevda narrativ om en åskrädd hund på Glimmingehus.
När jag nu, i teckningsutbildningen, tagit steget från de mentala bilderna till att skapa fysiska externa bilder åt mina läsare, kan det i viss mån kännas som ett övergrepp. Nu är det bilderna som ska föregå narrativet, i stället för tvärtom. Vad har jag för rätt att beröva folk deras inre bildskapande?

Det är en viktig utgångspunkt för mig i detta arbete: att sträva efter att stimulera inre visualiseringar i stället för att göra allting färdigtuggat. Jag vet inte om jag kan lyckas med det.

Om mig
Jag är alltså en mångsysslande författare men har de senaste 20 åren fokuserat mest på det muntliga estradberättandet, och undervisning i detsamma. Jag har ingen utbildning i bildkonst, men har alltid haft ett kladdblock och bra pennor med mig i väskan.

Under pandemin blev jag plötsligt arbetslös och beslöt mig för att äntligen genomföra uppdraget som väntat i bakgrunden några år: en grafisk roman om VÄNTRUMMEN. Jag startade en egendesignad (!) utbildning i serieteckning, först fyra distansterminer på en Skarpnäcks folkhögskola, därefter en termin digital comics på MAU, och den nuvarande narrativ design en är min 6e termin på denna resa.

Uppdraget (projektet)

Utgångspunkten är en serie av åtta personliga reportage på temat VÄNTRUMMEN, (se som publicerades i fyra skånska dagstidningar under 2016-17. Jag propsade på att illustrera dem själv, vilket jag aldrig gjort tidigare. De åtta har utökat med fyra och nu består projektet av 12 kapitel. Det ovan inramade (#Delikatessdisken) är vad jag arbetat med denna terminen.

Från självbiografisk artikeltexter till ”bildsatt drama” ska jag alltså:

-Lägga till dialog
-Skapa bilder
-Spara resten som berättande text.

VÄNTRUMMEN alt. PAPPAS HUVUD Kort sammanfattning

Pappan ska dö. Temat är Väntan under pappans insjuknande, dödsprocess och kremering. Huvudpersonen (hp) tillbringar mycket tid i olika väntrum och tvingas lära sig vänta.

Underliggande intrig. Varje kapitel är en egen komplett story med separat location /väntrum, med början och slut och kan alltså läsas separat. Den plot som ligger under temat handlar om ”PAPPAS HUVUD” – hans hjärnskada som dominerat familjens liv i 60 år, och hans direkta uppmaning till hp att, efter hans död, ska hans kropp kremeras men huvudet ska begravas helt. Varför? Hp plågas av detta uttryck av hans sista vilja och börjar undersöka hur hans hjärnskada egentligen såg ut, genom studiet av röntgenplåtar (1959) och datortomografi (200 bilder, 2016). Några av dessa bilder ingår i vissa kapitel. Han dog på operationsbordet men väcktes mot alla odds till liv. Denna gång är det alltså andra gången han dör. Med exakt vetskap om hans skada omvärderar hon familjehistoriken, och sin egen relation som barn till en svårt hjärnskadad pappa.

Ytterligare en subtråd startar vid hans dödsbädd, på femte dagen då väntan blivit väl lång. Hp sitter i sjukrummet och klottrar i det vanliga blocket för att fördriva tiden, då hon oavsiktligt ”ritar in honom i döden”. Han ger upp andan vid andra M:et, mitt i bilden. (Denna teckning är autentisk.)

Hp uppfattar att pappans stått bakom hennes rygg och sett över hennes axel vad hon ritat och skrivit. Det blir hans legacy, en uppmaning till henne att axla sitt konstnärskap, ta upp hans stafett,. (Pappan var konstnär.) Denna teckning ingår i kap #Dödsbädden. Därav kommer hennes skildringar av väntrummen också att innehålla delar av hennes konststudier och varje väntrum får en ”mentor” bestående av klassiska målningar som kan tolkas som väntrum.
I Kap 3 / #Delikatessdisken, är denna mentor, detta väntrum, Andy Warhols målning av Campbells soppburkar.

Och min egen variant:

Kap 3 Delikatessdisken kort synopsis

HP med midsommarblommor i håret är på CityGross för att handla midsommarmat till sin döende pappa på korttidsboendet. Ångest och förväntningskrav, måste fira, inte lämna föräldrar ensamma.

Det är extremt lång kö till delikatessdisken, där en sista delikat räksmörgås hägrar. Men det är typ 40 personer före. Hon tummar sin kölapp. Räven syns nästla sig ut ur en stapel med Campbell soppburkar.

En kund längre fram i kön ger upp och erbjuder HP sin nummerlapp. En vinstlott – men hon känner blickarna och hör syrliga kommentarer från kön. Trots skuldkänsla över att tränga sig tackar hon ja till favören. Den sista räkmackan måste hon ha! ”Min pappa ligger på sitt yttersta”. Hon tar emot den nya kölappen och lägger ifrån sig sin egen överst på könummerapparaten.

(Bihandling:) Hennes gamla lapp ropar förtvivlat på att bli vald, men ingen tar den. Livet har ingen mening om ingen människa ta hand om en. Tillvarons syfte är att hamna i den lilla korgen vid kassan, fullbordad. I desperation hoppar hennes avlagda kölapp mot golvet för att ta livet av sig.

HP når lycklig fram till den sista räkmackan. I kön hörs ett par högljutt bråka om vad de nu ska ta sig till och hur misslyckad även denna midsommar blir.

Högtalarna annonserar ”10 min kvar till stängning”. HP i kassakön med räkmackan. Räven smyger mellan varukorgarna. Dålig stämning generellt. Det bråkande paret står i olika köer, skriker åt varandra över huvuna på de andra. HP till kassörskan ”Allt är mitt fel”. Kassörskan: ”Nä mitt”. HP: ”Min pappa är döende. Det kan vara sista gången vi ses.” K: ”Mina barn är ensamma hemma framför teven.”

HP ställer tillbaks kundvagnen där en blomma från hennes krans har trillat ner. I bakgrunden det grälande paret.

Kundvagnarna körs ihop och blir låsta. HP messar korttidsboendet ”Kommer snart, har mat med.” Svar: ”Välkommen, men räkna inte med att han kommer att äta. Han kan inte sitta upp.”

Inne i affären ligger GRÖN487 övergiven på det tomma golvet. Till synes död, nertrampad. Delikatessdisken är nersläckt och nedrullad.

I CityGross närmar sig städmaskinen den tillplattade gröna kölappen på golvet. En annan kölapp, RÖD006, kommer rusande bortifrån kundvagnarna. I sista sekund lyckas RÖD006 rädda GRÖN487 undan de roterande borstarna. ”Fort – till kundvagnarna!” De rusar till räddningen.

I kundvagnen. RÖD: ”Varför hoppade du?” GRÖN: ”Meningen med livet är att nå fram till disken.” RÖD: ”Tror du ja. För dom är det slut där. Men vi, som varit i närkontakt med två människohänder, det är vi som är de riktiga utvalda. Vi har evigt liv.” GRÖN: ”Är det sant?” RÖD: ”Tro mig.” De sätter sig tillrätta på kundvagnshandtaget. RÖD lägger armen om GRÖN och överräcker HPs tappade blomma. ”Glad midsommar!”

Hjältens resa

Synopsis i löpande text är en sak, men bättre för planering av helheten är en ”klocka” som ger en överskådlig bild av de enskilda scenernas placering i den större bågen. Jag använder sådana klockor för att få överblick på mina muntliga berättelser, ifall de måste tajmas. Vändpunkter måste ligga kring konkreta minuter, där kl 6/18 är halvvägs, men det är oftast något ”man känner på sig” genom att avläsa publiken.

Liknande detaljerade tidsscheman används inom film, men mer sällan för scenteater, där åskådare också kan ses falla i sömn som det faller sig. Som estradberättare måste jag ha stenkoll på minsta skiftning i uppmärksamhet från åhörarna, är det barn man berättar för – och inte väluppfostrade vuxna – kan det landa i katastrof.
Dramaturgiska scheman, som monomyten eller hjältens resa, är oftare till för att i efterhand utröna ”hur det är gjort” eller ”vad som inte funkar”. Mer sällan fungerar de som recept i det pågående skapandet.
Denna klocka är mitt privata hjälpmedel och är alltså kladdig och utsatt för ändringar under vägs gång. Denna bilden är till stor del redan ett passerat stadium.

I Wonderbook belyser Van der Meer olika versioner av monomyten. Han är bl a kritisk till att den inte tar med genderaspekten. Är hjältinnans resa samma som hjältens? ”An antidote could take the form of depicting a female-specific journey, in which the women encountered are more diverse and complex in their roles.” (s 206)
Jag tänker att Hjältens resa kanske mest lämpar sig för fiction eller fantasy, som i sig innehåller magiska eller religiösa motiv. Men kan en självbiografisk berättelse använda sig av det? Den ska ju bygga på faktiska händelser. Jag var skeptisk. Men så provade jag, och fann att min berättelse i sig redan innehåller hela ”hjulet”, och då fungerade den som bekräftelse på att jag var på rätt spår.

Beslut att fatta Jag tvekade länge angående tempus. Presens – som jag ofta föredrar i mitt berättande – kan ge större närvarokänsla men kan också komma att likna schablonen ”polisprosa” som man ofta ser missbrukas. Vem  vill låta som ”Veckans brott”? Och med tanke på att berättelsen uppenbart görs i efterhand och händelserna är förgångna, valde jag preteritum

Berättarperspektiv var en liknande fråga att ta ställning till. Tredje personen eller första? Det handlar om distans. Även detta behandlar VanderMeer i Wonderbook (s 47-48)
”That distance, or lack of distance, is key to other elements of the story, including the style and what details you convey.”

Å ena sidan är första personen opålitlig, dvs subjektiv, och begränsad i sin överblick:

”(—) every first-person narrator is unreliable to a degree, a fact that you can use to your advantage in creating suspense or surprise”

Å andra sidan, gällande tredje personen omniscient:
”the narrator is a godlike voice with perfect knowledge of the character and setting”

(sid 48): Haruki Murakami: (om 3e pers) ”I couldn´t get past the feeling that writing in the third
person was like playing God – you´re on top, your characters way below”

När jag skriver om mig själv och självupplevda händelser, tycker jag mig ha goda skäl att både vara allvetande och att spela gud, så jag har valt tredje personens perspektiv.

Det var minsann inget lätt val, för det hänger tätt samman med frågan Vem är jag? dvs hur jag gestaltar mig själv som figur i bild. Denna fråga har tagit största delen av min tid att fundera på och jag har även provat en mängd olika varianter, varav den mest bisarra nog var att avbilda mig som antikt mynt i stil med Athena (min teckning av ett foto i bok):

Ställd inför behovet att kunna upprepa och återskapa samma gestaltning igenom många kapitel, har jag försökt nå en stilsering, bl a inspirerad av föreläsningen av Gunnar Krantz (om Disney). Jag har nog gjort ett hundratal bilder i stil med dessa, där jag lekt med enlinjesteckning.

I sökandet efter mig själv har jag haft hjälp av Kristina Arnerud Mejhammar: Självsyn och världsbild i tecknade serier. Det är intressant att läsa om andra, men ”serie” har jag ändå inte känt att jag ville göra i det här projektet.

Jag har studerat hur Martin Kellerman använder hundar och andra djur för att skildra sig själv och sina vänner i berättelser som är ett slags självbiografisk stand-up. Men såå komisk vill jag inte vara i Väntrummen. Det räcker att jag förvandlat omgivningen till kölappar.
”Vad tycker jag om att titta på?” Och ”Vad tycker jag om att rita?” har varit mina ledtrådar.

Några ledord i detta är: Improvisation. Rörelse. Genomskinlighet.

Jag har inte känt mig bekväm med något av mina försök till självgestaltning och i ren desperation började jag fotografera av mig för att försöka närma mig någon hållbart. Jag sparade bara de svarta konturerna. Plötsligt såg jag att jag liknade Scott McCloud, så som han avbildar sig själv i sina två pedagogiska mästerverk. Han är berättaren men han är samtidigt huvudpersonen som förekommer i så gott som varje serieruta.
Kanske kan jag göra detsamma? Visa att det är jag som berättar det här.

Jag landade till slut i detta, (kol + lite pastell) som tills vidare får anses vara en väg framåt:

Min arbetsgång

Jag har noga följt de uppgifter som meddelats i kursen, men varit mycket sträng med att försöka tänja dem till mitt eget syfte: Delikatessdisken.

Storyboard var en intressant övning, men som jag hade svårt att tillämpa på just detta arbete. Det kändes som att det var riktat till någon annan mig själv (”design”), och jag ”fuskade” genom att låta det handla om ett annat kapitel i min bok, som redan är klart.
Jag har emellertid fått väldig inspiration av att studera Hergés ”Tintin och Alfakonsten” (utanför kurslitteraturen) och se hans skisser som kallas manusutkast. De var ju riktade till honom själv som p.m. men kom efter hans död att bli vägledning för den fortsatta redigeringen av berättelsen.

Teckningsövningen vi fick av Gunnar Krantz kom att betyda mycket för mig, genom att den puttade mig bort från det logiska helhetstänkandet och gav mig en ny metod att låta detaljer, inte tolkning, styra seendet. Vi fick rita av några ”tråkiga” foton, med utgångspunkt från en liten detalj som lyckades fånga intresset. Detta är en gata på Sofielund i Malmö. Jag ägnade en timme åt att rita av fotot, och tyckte resultatet var rätt misslyckat. Någon månad senare kom jag gående på Sofielund en kväll och stannade plötsligt till, lite förvirrad. Det var nåt konstigt. Som när man plötsligt kommer att erinra sig en gammal bortglömd dröm. Jag hade hamnat på exakt samma plats som fotot var taget på och med den vy jag hade ritat av, framför mig. Igenkänning är en fundamentalt viktig upplevelse, och händelsen påverkade mig till att erkänna att igenkänning av mig själv i bild kan ha en viss betydelse (åtminstone för mig själv, som aldrig tar selfies.)

Location-scouting var mycket nyttigt. Jag hade redan gjort det, eftersom boken handlar just om mina besök i konkreta väntrum. Men jag gjorde om det i delikatessdisken. I det färdiga kapitlet vill jag infoga en del igenkännbara inredningsdetaljer från ett typiskt shoppingcenter. Läsare ska omedelbart kunna känna igen och lokalisera platsen (det är CityGross i Höör, men de ser likadant ut över allt.)

Utifrån denna övning började jag skanna av gamla varukassar som staplats under min diskbänk sedan år tillbaka:

I detta är jag inspirerad av Dave McKean och hans underbara scrap-booking-illustrationer i ”Le jour ou j’ai échangé mon père contre deux poissons rouges.”

Vilket ledde till dessa gestaltningar av folk i kön till delikatessen på midsommarafton:

Det har vart en diger process och ändå känner jag mig långt ifrån klar med detta kapitel. Men det har jag  redovisat jag i ett annat dokument till uppgiften.

Christina Claesson, Narrativ design, vt 2023

LITT

Arnerud Mejhammar, Kristina: Självsyn och världsbild i tecknade serier (Sanatorium 2020)
Eriksson Yvonne, Bildens tysta budskap (Studentlitteratur 2017)

Hergé: Tintin och Alfakonsten (Cobolt 2022)

Martin Kellerman: Rocky, samlade serier 2008-2013 (Kartago 2013)

Kukkonen Studying comics and graphic novels (John Wiley & sons, 2013)

Scott McCloud: The Invisible Art (Harper perennial 1993)

McKean, Dave och Neil Gaiman: (Editions Delcourt 1997)

Van der Meer, Wonderbook (Revised and Expanded): The Illustrated Guide to Creating Imaginative Fiction ( Abrams, 2018)

Ware, Colin: Visual Thinking for design

Watterson: Kalle och Hobbe, söndagar 1985-1995