Vandring, äventyr, inspiration

Jag älskar att gå. Att placera en fot framför den andra och därmed försätta ett landskap i rörelse är underbart. Det känns inte som att det är jag som förflyttar mig. Kanske är det mina fotrörelser som sparkar igång klotet, så det börjar rulla, så filmen startar?  Det är rörelsen i filmen som är min vandringsupplevelse.

När jag började mitt uppdrag som berättare på Hovdala slott 2003 fick jag idén att likt Posta-Nilla, pigan som levde där en gång, gå hela vägen till Kristianstad. Det är 45 km, ett marathon. Jag är ingen sportig typ, i alla fall inte när det handlar om att mäta prestationer och slå nya rekord. Men jag blev besatt av tanken att ta mig fram genom landskapet utan andra hjälpmedel än mina fötter. Att man skulle kunna gå 45 km på en dag framstod som en hisnande möjlighet, ett äventyr som kryddades alldeles extra av att det utspelades i en helt vardaglig miljö. Ett slags anti-exotism som blev mer exotisk än alla de äventyrsresor till andra sidan jorden som numera är vardagsmat bland erfarna turister.

Jag gick (och berättade) Posta-Nilla vandringen 4 gånger (2003-06) och kan fortfarande med stängda ögon vandra sträckan inombords, meter för meter. Några år senare fick jag samma besatthet när det gällde vatten. Jag bara måste följa vattnet från källan uppe i skogen ända till havet. Jag gjorde vattenvandringen till Östersjön 2008, och gick, kröp, kravlade, vadade och paddlade 18 mil längs vattenvägen från Tjörnarp till Åhus. Det kändes som ett slags pilgrimsvandring till vattnets ära.

Jag har nu lagt ut de 5 reportage som vattenvandringen resulterade i. De publicerades alla i Kristianstadsbladet juni-juli 2008.

Vattenvandring till Östersjön här.