Uppstånden från de nedfrysta

Idag berättar jag en skröna i OBS-kulturkvarten, SR P1. Det handlar om man som inte tror på något liv efter döden. Han låter frysa ner sig till minus 195 grader för att vänta tills vetenskapen funnit en bot för den sjukdom han lider av. (Detta är något som faktiskt förekommer på vissa ställen i världen.)

Grejen är att han har fel. Själen har faktiskt evigt liv. Men hur hanterar själen en djupfryst kropp? Vad som händer får ni höra om ni lyssnar.

Skrönan ingår i en svit berättelser som jag kallar ”Bagdadvariationer” efter en klassisk saga som jag faktiskt inte känner det exakta ursprunget till. I korthet lyder den så här:

”En köpman i Bagdad skickar sin tjänare till marknaden för att handla. Tjänaren kommer snabt tillbaka, vettskrämd. Han har träffat Döden på marknaden och vill genast fly. Köpmannen lånar honom sin snabbaste häst och tjänaren sitter upp och flyr i panik till Samara, en annan stad en bra bit därifrån.
Köpmannen går till marknaden för att ta sig ett allvarligt samtal med Döden. Han finner honom bakom ett stånd med fikon och går arg fram och läxar upp honom.
– Varför skrämde du min tjänare? Han har inte gjort dig något. Han sa att du hade hotat honom. Han blev livrädd och flyr i panik.
– Å förlåt, svarar Döden. Det var inte min mening  att skrämma upp honom. Han måste ha missförstått mina gester. Det var inte som hot jag gestikulerade så. Det var av förvåning! Jag blev så paff att se honom här. Du förstår, vårt möte är ju avtalat först om en vecka, i Samara.”

Utifrån denna grundberättelse har jag gjort flera olika varianter som alla handlar om triangeln Döden, Offret och Hjälparen. Idén att arbeta med detta tema uppstod i Berättarakademin BRAK för en del år sen, då det visade sig att både Anders Granström och Svend-Erik Engh hade den urspungliga ”Döden i Bagdad” på sina repertoarer. Jag kom på att göra en modern variant, och sen rullade på med en hel kedja nya varianter från oss alla.

Läs texten här