Typiskt bra skolor
I tredje delen av Lärarförbundets samtalsforum Framtidens skola i Malmö i tisdags 15 april, talade Per T Ohlsson bl a om vad som kännetecknar framgångsrika skolor globalt. Han refererade undersökningar gjorda av Kairos Future (som inte har något med Egypten att göra, utan är grekiska för ”tid för förändring”) och McKinsey & Co.
De länder som i flera olika undersökningar ger bäst skolutbildning åt sina elever är Finland, Sydkorea, Singapore och Canada.
När man granskar resultaten kommer två vitt spridda förklaringsmodeller på skam:
1. Det handlar inte om hur mycket pengar man satsar. (Singapore t ex tillhör ett av de fattigare länderna.)
2. Det handlar inte om mindre klasser.
Det senaste förvånar mig. Jag har själv länge predikat mindre klasser och mindre skolor som lösning på flera av skolproblemen. Detta är vad man länge och envist har provat i USA, utan att märka att det ger någon avgörande förbättring.
De faktorer man i stället har funnit som förenar de framgångsrika skolsystemen är:
1. Lärarnas kvalitet. De har god utbildning med höga krav på de ansökande. Lärarna har hög status i samhället och de har, relativt sett (jämfört med motsvarande välutbildade yrkesgrupper) hög ingångslön.
2. Undervisningen bygger på en effektiv interaktion mellan lärare och elever, i dialog och direkt utbyte.
3. Alla skolbarn i landet ges bästa möjliga utbildning, klasserna hålls samman. (Medan däremot de system med hög sortering, som vi t ex hade innan enhetsskolan och grundskolan infördes, inte ger samma resultat).
Sverige har nu under lång tid gått tvärsemot alla dessa tre principer:
Lärarnas status har sänkts. Utbildningen är, enligt Högskoleverket (ladda hem rapporten här) så dålig på många ställen i landet att man vill dra in examinationsrätten från flera högskolor. Det går idag endast 1,2 sökande till varje utbildningsplats.
Den levande interaktionen har bortprioriterats till förmån för självstudier och grupparbeten, där stor betoning ligger på kritiskt granskande. Detta underminerar respekten för en lärare, som med låg status inte kan visa sina kunskaper i en levande undervisningsdialog.
De senaste decenniernas pedagogiska experimenterande, med politiska korrekthetsmallar som bakgrund, har inte skapat större jämlikhet. Barn från studievana hem tycks klara sig ändå, medan barn utan samma studiestöd hemifrån klarar sig sämre.
Per T Ohlsson efterlyste med emfas en vetenskaplig kommission, i stil med Lindbeck-kommissionen som tillsattes på 90-talet för att lösa den svenska ekonomiska krisen. En kommission för att lösa skolans problem bör omedelbart tillsättas, och där ska inte finnas några politiker. Arbetet ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och man ska sikta på ett skolsystem med lång stabilitet, som inte får röras av kortsiktiga politiska publikfrierier.
Ja! Tack för den utmärkta genomgången!
Låt oss dra igång kommissionen!
På tisdag 22/4 är det så den sista och fjärde kvällen, då Jytte Lindborg (rektor Hermodsdalsskolan) och Eva–Lis Preisz (Lärarförbundet) kommer att tala. Välkomna! Lärarhögskolan i Malmö, Nordenskjöldsgatan 10. Kl 18.30 – 20.30
