Jag har fått tandställning. Äntligen! Det borde jag haft för förti år sen. Två år före min första mens i stället för två år efter den sista.
Att framtänderna sitter lite snett, det är en viktig charmfaktor, anser min tandläkare. Men tänderna vandrar framåt i käken med åldern och plötsligt stod dom framför varandra och mina "s" hade inte riktigt den vanliga skärpan. Eftersom min utkomst hänger på att jag kan tala begripligt så skrev min tandläkare remiss till tandreglering.

Att investera så mycket på tänderna, i den här åldern! Behandlingen kostar över 30 tusen. Jag valde mellan tandställning och en miljöbil. En bil kan man ju sälja - men ett reglerat bett, vad är det värt på den yttersta dagen? Ökar det mitt andrahandsvärde? Är det verkligen lönt?
Jag tänker på min gamla mamma, som 20 år före sin död suckade bedrövat när jag gav henne en bok om bonsai. Bonsai är små träd som man odlar i kruka och man reglerar deras växt, faktiskt också med ståltråd ibland. De finaste är flera hundra år gamla, men själv kan man driva upp ett hyfsat på 10. Det kan ju inte jag starta, sa hon, i min ålder! Sen gick det tio år och hon insåg vilket fint bonsaiträd hon hade kunnat ha om hon hade startat för tio år sen. Sen gick det ytterligare 10 då hon gick och grämde sig över allt som hon inte gjorde medan hon fortfarande hade chansen.

Man bör, i det lilla, leva som om livet var evigt. Tänk bara, nu ser jag ut som fjorton! Jag tänker på andra fjortisgrejer. Kanske dags att prova? Men hångla, smygröka och stjäla föräldrarnas sprit, känns inte som nån större utmaning idag.

Men jag skulle ändå behöva lite tröst. Det ömmar i tänderna och ställningen skaver på insidan av läpparna. Det är svårt att äta. Efter varje måltid måste jag borsta i tre kvart, med två olika specialborstar. Jag slutar äta mellanmål. Vill knappt äta alls. Det är inte värt besväret. Och av det jag likväl lyckas tugga, fastnar hälften i rälsen, så i snabb takt tappar jag vikt.

En annan lustig detalj är att materialet i de här moderna tandställningarna utlöser larm både i säkerhetskontrollen på flyget och i somliga varuhus. Jag får gå åt sidan och förklara, gapar och pekar in i munnen, och eftersom jag är en dam med vitt hår med tandställning! så ställer de artiga och medlidsamma frågor - medan de stänger av alla larm.
Jag blir oerhört medveten om mina tänder. Jag går och klapprar med käkarna för att testa. När jag ler fastnar läpparna i ställningen. Om jag inte plockar ner läpparna med fingrarna så kan leendet kan aldrig slutas. Jag ser ut som Jack Nicholson, diabolisk, varggrinande och ständigt bitklar. Tänk! så många möjligheter livet rymmer!

Efter tre veckor har jag gått ner 5 kilo. Byxorna kasar. Om jag skulle ta och skaffa nya jeans? Några riktigt snygga. Som när man var fjorton.
Jag åker till fina jeansaffären. Wow! Som dom sitter! Jag beundrar min spegelbild. Och tittar på prislappen. Tvåtusen. Gulp. Men jag är ju som fjorton och jag vill, jag vill!! Jag drar på mina gamla jeans utanpå de nya och går till kassan för att betala - ett hårspänne för femton spänn. Jag drar den vanliga historien om tandställningen och larmet och de här moderna materialen och personalen lyssnar inkännande och stänger av larmet och med mitt diaboliska Nicholson-varggrin promenerar jag ut. Tänk så många möjligheter livet rymmer!

Christina Claesson