I somras sov jag tre nätter i kronan av en ek, åtta meter över marken i Himlabacken i Slottsparken.

Jag samlar på sovplatser. Som ornitologer samlar på sällsynta fåglar eller vinkännare på årgångar, så samlar jag på sällsynta sovställen. Jag har alltid varit sån. Man börjar som Pippi Långstrump, med huvudet vid fotändan i sin vanliga säng. Sen accelererar behoven. En höstack i Transsylvanien. En sköteka för ankar vid ett grund i Bottenviken. Skyltfönstret till en konstsalong på Erik Dahlbergsgatan på gallerinatten. Under stenbordet i Borgstugan på Glimmingehus.

Och så vidare, en oskyldig lek som kan accelerera till avancerad sport, men poängen är inte risken bli avslöjad, som för dom som t ex älskar på halvoffentliga platser. Nej spänningen består i tryggheten. Fullproppad med adrenalin är det omöjligt att sova tryggt. Utmaningen är att erövra trygghet under icke trygghetsreglerade förhållanden. Tryggheten trots allt. Trygghet trots spöken, fallrisk, gungning och blickar. Tryggheten inifrån.

Och sedan de drömmar som framakallas i detta spänningsfält.
Små barn sover var som helst. Utan vidare sluter de ögonen och överlämnar sig åt omvärldens godtycke, i flödande dagsljus, med ansiktet självutlämnande och avvisande på samma gång. Tätt intill deras sårbarhet fortsätter omvärlden att bullra och skräna, dingla med överfulla varukassar, spilla kebabsås och snirkla sig mellan dödligt framrusande fordon. Barnen sover lugnt vidare.

Gamla människor kan också sova lite här och var. På en parkbänk. Plötsligt mitt i hamburgaren, på McDonalds. Det är också helt naturligt, och en av de saker som förenar barn och gamla.

Vi andra däremot, som varken är helt små eller riktigt gamla, vi sover inte hur och var som helst. Nej, ju skickligare vi blir på att kontrollera livet, betala räkningar, sortera sopor och vaccinera hunden, desto sämre sover vi. På höjden av vår vakenkapacitet sover vi som allra sämst. Vi vidtar sömnbefrämjande åtgärder. Stänger av mobilen, drar för mörka gardiner. Lås för all del ytterdörren. Tjuvlarm och rörelseindikerad utebelysning. Öronproppar, bettskena, klimatanläggning. Och en säng med en tandläkarstols komplexitet till priset av tre månadslöner. Alltsammans bidrar bara till att göra sömnen ännu sämre. Ty sömnen sitter inte i ögonen och tryggheten inte i dörrlåset.

Träden i min omgivning är ständiga samtalspartners. Det är alltid de som börjar. De bara står där en dag, mitt i ens väg. Man stannar till. Den inledande repliken består alltid av en uppfordrande tystnad. Grenarna hänger stilla som tankestreck, ekollonen som oförlösta kolon. Det är inte så att man letar efter ord för att starta konversation. Nej i stället är det glömskeridån som går upp - den dubbelsidiga glömska som gör att man inte minns drömmen när man är vaken och inte minns vakenlivet när man drömmer. Jag får full tillgång till minnena och associationsbanorna öppnas. Filmer drar igenom mitt huvud. Först efteråt inser jag vad som har ägt rum. Jag vaknar till och finner att nu har jag stått här och drömt vid det här trädet, igen. Ofta har jag fått svar på de frågor jag bar med mig. Ofta har problemen lösts och arbetsuppgifterna fått en riktning.

I början är man blyg, kastar snabba blickar omkring sig för att kontrollera att ingen ser en. Man kommer snart över de inledande hämningarna. Man blir känsligare för tilltal. Man söker sig hellre till vissa träd, de som har kloka och uppmuntrande saker att komma med, och undviker andra som bara gnäller eller gör en illa till mods. Med träd i min omgivning känner jag mig aldrig ensam - vilket däremot ofta händer i människors sällskap.

Det var orkanen Gudrun i januari 2005 som fick dessa två intressen, sovandet och träden, att förenas. Skadade grenar hängde i toppen av mina träd i Tjörnarp och dinglade. Jag ville upp och plocka ner dem. Jag sökte efter trädklättringskurser, fann en i Danmark och åkte dit. Med alpinistsele om höfterna, starka polyesterlinor och karbinhakar av lätt aluminium insåg jag de nya möjligheterna: jag skulle sova i trädtopparna.

Hela sommaren testade jag olika modeller av hängmatta. De vanliga för trädgårdsbruk dög inte, antingen tippade de sidledes eller gav de en alltför obekväm krumryggad sovställning. Och de flesta var helt enkelt för riskabelt veka för mina höjder. Jag fick tillverka själv.

Inför Malmöfestivalen i slutet av augusti utforskade jag eken i Himlabacken åtskilliga gånger innan jag äntligen firade upp min hängmatta. Det behövdes fästpunkter i två stadiga grenar med minst tre meters avstånd och med fritt svängrum för hängmattan. Och själv behövde jag både fotfäste inunder och lämplig förankring ovanifrån för min klätterlina.

Hängmattan hade jag till slut tillverkat av vatten- och vindtätt tyg som jag köpt på en flaggfabrik vid Dalaplan. Med hjälp av tips från mailgrupper om "hammock-camping" hade jag lärt känna den s k Ed Speer-metoden, vilket inte är annat än en vanlig överhandsknut slagen i de hopveckade kortändorna av ett rektangulärt tygsjok, lite längre än ett lakan. Vecken ger stort utrymme inuti mattan så att man kan sova både hopkrupen på sidan eller horisontalt på rygg. Som en fjärilslarv i en kokong. Tyngdpunkten blir låg och sidorna höga, så att man inte kan tippa ur. Jag hade sytt fast säkerhetsbälten av spännband och två tygfickor för mobil, ficklampa, anteckningsblock och andra nyttigheter. Runt knutarna i vardera kortänden lade jag en ögla av s k longerlina (för hästar) tillverkad av plattband i polyester. Dessa platta linor virade jag fyra varv runt grenarna i en skonsam förankring som inte skadade barken.

Upp i trädet firade jag en takkrona med levande ljus, diverse smålyktor och barnens gamla plyschtiger som fick slå sig ner i en grenklyka. En gammal mjölkspann i en lina fick tjäna som "budskapshiss". Godis kunde man också få lägga där och frukost vore jag tacksam för runt åttasnåret, textade jag på spannens sidor. Svart kaffe och cheddar på mackan, tack.

Förberedelserna försiggick inte ouppmärksammade. Det var tidningsartiklar och radiointervjuer. Nyfikna skockades runt trädet, pillade på mina rep och frågade vad en sådan sele kostar. Vissa frågor återkom ständigt: Är du inte rädd för att falla ner? (Jo, men vetskapen att jag inte gör det skapar energi.) Är du inte rädd att någon ska komma upp och vara dum mot dej? (Nej, jag hivar upp repet efter mig.) Hur gör du när du blir kissnödig? (Jag blir inte kissnödig på natten.) Och så frågan som ingen sa högt men alla tänkte: Är du galen? (Vet inte, det får nån annan avgöra.)

I tre dygn bodde jag i trädet. Folk var vänliga, nyfikna och stödjande. Föräldrar pekade ut mig för sina barn som vore jag en levande saga. Tonåringar skrev dikter och festivalspoliserna kom och studerade friktionsknutarna när jag klättrade upp. Två gånger varje kväll kom ett hundratal personer och satte sig i backen bland ekollonen för att lyssna på mina berättelser. En morgon väcktes jag av diskreta rystningar i linan till "hissen". Jag kikade yrvaket ner mellan grenarna. En kvinna stod och proppade ner frukost i min mjölkspann. Kaffetermos (svart), frukt, nybakat bröd med cheddar och hemmagjort sylt. En annan morgon hörde jag städarna gå runt med sina spikkäppar och plocka skräp. Jag böjde mig ut och hälsade godmorgon. En av städarna, en äldre man med fårat ansikte, stod lutad mot städpinnen. Tittade länge upp mot mig bland grenverket. Ropade sedan: Det är en andlig upplevelse va? Att sova där uppe?

I min hiss donerades bl a brända mandlar, små brev, frukt, hörselsskydd mot dansbandsmusiken och en kväll ett paket kondomer (oanvända). Omtänksamt men lite överflödigt, med tanke på höjden...
En natt hade någon gjort en installation av små tallkottar vid foten av trädet. En trupp kottar stod där i gräset med hattar, fötter, flaggor och banderoller med glada tillrop: "Fall mjukt, fall i löven!" "Heja Christina, sov gott!"

Allt detta gladde och stärkte mig.
På grund av festivalskrålet och dansbanden borta vid Pegasus brukade jag vänta tills programmet var slut innan jag klättrade upp för nattsömnen vid midnatt. Folk hade gått hem och belysningen var nersläckt. Parken var tyst och tom förutom väktarna som gick sina rundor.

Jag vandrar över gräset efter toalettbesöket borta vid festivalkontoret. Jag har borstat tänderna med mineralvatten ur flaska och lagt tandborsten i min bil som står med särskilt parkeringstillstånd på Carl Gustafs väg. Jag har bytt till tjocka strumpor och varm termotröja. Karbinerna klirrar dämpat runt min midja. Gräset är daggfuktigt.

Femtio meter från mitt träd, i backen, sitter ett gäng med sina flaskor och ölburkar.
- Vad gör du i trädet? skrålar en och jag hör på rösten att den har skrålat förr och länge.
- Sover, svarar jag och vandrar förbi.
Bakom mig kommer skrålet igen:
- Då kommer jag opp och ligger hos dig!

Jag svarar inte. Jag låtsas som ingenting, går i en vidare kurva bort mot trädet och börja knyta fast prussiksnörena vid klätterlinan. Plötsligt kommer han vinglande till mig med burken i hand. Menar du att du verkligen sover däroppe? Han anstränger sig att tala tydligt. Han tittar på den tomma ölburken i handen och hivar iväg den mot buskarna. Sen börjar han fråga och jag berättar.
Hur jag håller mig varm däroppe. (Duntäcke.) Vad utrustningen kostar. (Runt femtusen.) Om jag inte har nån annanstans att bo. (Jo femrumslägenhet två kvarter bort.) Varför jag gör det här. (För att fånga trädets drömmar.)

Han blir tankfull. Drömmer du mycket? (Ja.) Men hur har du råd att köpa så dyra grejer bara för att drömma? (Får betalt av festivalen.) FÅR DU BETALT? FÖR ATT SOVA UTE? AV KOMMUNEN? (Javisst, och ett ganska fett kontrakt dessutom.)

Han skrattar. Jag skrattar. Jag skulle tjänat miljoner, säger han, om jag fått betalt för att sova ute. Han berättar att han är född i Norge. Att han sovit ute sen han var 6. Att han är missbrukare, "ja det ser du ju". Ingen av oss skrattar längre.

Det blir en lång berättelse. Vi jämför upplevelser av att sova ute. Han representerar det som jag fruktar mest att själv bli: hemlös, utslagen, en som folk vill glömma att dom känt och tar omvägar kring. Vi står där intill ekens grova stam mitt i natten och byter tips.

Jag berättar om aluminiumfiltar, ett billigt biltillbehör för att hindra vindrutan att isa igen. Kan rädda liv.

Han varnar mig bestämt för att ha lyktor med levande ljus hängande i polyesterlinor. Tänk om nån kommer och busar med lamporna när du sover? Och linorna till hängmattan börjar brinna?
Det har jag inte tänkt på. Bra tips. Kan rädda liv.

Människan, säger han, är det enda djur som inte får sova gratis. Vad menar du, säger jag. Jo du måste betala en sanslös hyra för att ha ett sovrum som du kan låsa om. Anständiga människor sover inte ute, inte utan att betala. På tåget eller flyget, där är det ju okej att sova. Men också där betaler man ju hyra, i form av biljett. .Människan sover ute ute, gratis. Gör du det så blir du fredlös.

Borta i mörkret dansar två kraftiga ljuskäglor emot oss. Väktarna som utrymmer festivalområdet. Killen drar upp en oöppnad ölburk ur nån innerficka. Bra, tjejen, säger han, du är den första jag träffat som tjänar pengar på att sova. Jag ska också lära mig att klättra i träd, det verkar mysigt.

Han räcker mig ölburken.
- Nej tack, säger jag. Och du, ska du klättra i träd, då måste du vara spiknykter.
-Det avgör saken, säger han.

Sen kommer väktarna och dom tvekar inte om vem som ska avhysas och vem som ska skyddas. Killen lomar ut från festivalområdet med sin öl och sitt gäng. Jag får aldrig veta vilken sak som blev avgjord på vilket sätt. Jag hör deras röster avlägsna sig i riktning mot muséet medan jag fäster den andra prussiken runt linan och sätter foten i undre öglan.

Christina Claesson