Jag tänker ofta på Hansson som hade brutit ryggen. För det som hände honom var så hemskt och ändå hör jag då och då folk som han säga att det hemskaste av allt var det bästa som kunde hänt.
Det var för länge sen, jag hade sommarjobb som vak på sjukhuset. Niklas Hansson hade också haft sommar och varit på en okänd strand. Mitt i natten, vid en strandfest, hade han dykt ner i ett okänt mörkt vatten. Där såg inte bottnen ut som han hade trott. Han dök med huvudet före i en sten och kom till sjukhuset, förlamad från midjan och neråt.

Han var fem år äldre än jag som var 19, och de första två veckorna kom hans kompisarna och hälsade på. Sen hade de sin sommar att ägna sig åt, med resor, festivaler, förälskelser. Jag jobbade hela sommaren och satt vid Niklas Hanssons sida för 27 kronor timmen 8 timmar om dygnet.
Han hade också krossat käkarna. För att de skulle läkas hade de fixerats med ståltråd. Han kunde inte öppna munnen och fick flytande föda genom en sond ledd in mellan de sista tänderna. Jag mätte upp ljummen välling i rätt antal millimeter och tryckte långsamt in med en grov plastkanyl. Man fick ta det lugnt annars kunde han kräkas och eftersom hans mun var hopsydd riskerade han att kvävas. Han kunde alltså inte heller prata utan fick grymta och gestikulera och han gjorde helt klart för mig vad han tyckte om mig i såna lägen.

Mellan sondmatning, undersökningar och naturliga behov uträttade i rostfria bäcken som jag hämtade, låg Niklas Hansson och funderade på livet. Vällingrester samlades inne i hans munhåla som inte gick att göra ren, och efterhand började han lukta ganska illa. När jag kom in i sjukrummet höll jag för näsan och fläktade framför ansiktet, för att låtsas skoja bort något som faktiskt var helt på allvar. Jag tror han blev lite uppiggad av det, för trots att han skämdes glittrade hans ögon.
Han låg och funderade och rullade runt med tungan där inne i munhålan. Kanske försökte han rengöra den, eller ville han bara vänja sig vid det nya landskapet, med tomrummen efter förlorade tänder. Kanske var en omplacerad munhåla den enda nyhetsstimulans han kunde utforska- Eller låg han och funderade på den där natten när han dykt med huvudet före i ett okänt vatten, och varför han hade gjort det och vad den impulsen nu var värd.

Med tanke på omständigheterna verkade han inte alltför nedslagen. Han verkade till och med ligga och ruva på en hemlighet.
Dagen kom då ståltråden togs bort. Niklas Hansson rullades in i sjukrummet. Käkarna hade varit låsta i 6 veckor. Jag undrade i tysthet om han skulle komma på att prata. Jag frågade om han vill ha något att dricka. Röd saft? Eller gul?

Han sa inget men viftade undan det framsträckta glaset och gestikulerade ivrigt i riktning mot rundskålen. Va, mådde han illa? Kvickt räckte jag fram skålen. Han böjde sig över den med en liten hulkning och spottade sen ut en sötvattenpärla, rund, stor och skimrande. Den klirrade mot den i den rostfria skålen, som en roulettkula i sitt rouletthjul, innan den stannade i det rätta vinstgivande läget.
Niklas Hansson log och sen öppnade han sin mun och talade.

Christina Claesson