Är
jag bekymrad tröstar hon mig. Är jag nedstämd piggar hon upp mig. Gå
ut och träffa folk, säger hon, människan är människans största glädje.
Gå till krogen och ät gott och roa dig !
Ja
- hon kan vara sträng också. Hon håller efter mig när jag försöker smita
från jobbet, då tar hon mig i örat och tvingar mig tillbaks till skrivbordet.
Hon kan till och med bli fruktansvärt arg. Hon bits ! Hon försvarar
sina ungar mot mina lynnesutbrott, och då blir hon farlig. En gång bet
hon mig i handen, det var när jag hade varit orättvis mot ett av hennes
barn. Gör aldrig om det där·! väste hon. Sen fick hon mig att genast
be det gråtande barnet om förlåtelse. Så numera passar jag mig.
Mina
barns mamma vet alltid mitt eget bästa, vilket jag sällan gör själv.
Själv sliter jag ut mig, har dåligt omdöme på karlar och kastar mig
jämt in i farliga situationer: Cyklar utan hjälm. Äter smör·! Och tar
alldeles för mycket socker i kaffet. Men mina barns mamma tar hand om
mig som om - hon vore min mamma också.
Tänk
vilken tur att jag har mina barn ! Utan dem skulle jag ju inte haft
deras mamma.
Nu
kanske ni undrar vad mina barn tycker ? Blir de inte svartsjuka ? De
kanske tror jag försöker ta deras mamma ifrån dem ? Jag har frågat dem.
Och gissa vad de svarade ? De sa att jag gott kunde få henne. De tyckte
mycket bättre om mig. Ja, i själva verket, så behövde de inte sin mamma
särskilt mycket längre.
-
Men säg det inte till henne, för då blir hon ledsen. Du förstår, förklarade
de små för mig, en mamma behöver sina barn.
Ja.
Men inte på det sätt som de tror.