Tyst.
Titta:
De leker gömme, flickan och hennes mamma. Flickan
letar efter ett bra gömställe, ett där hon inte
syns, inte anas, och inte - nästan inte - kan bli
upptäckt. För ju svårare man är att hitta desto
roligare är det att bli funnen.
Nu
gömmer hon sig under matsalsbordet. Duken hänger
ned och döljer henne. Frågan är formulerad. Nu
väntar hon på svar.
Mamman
går runt och letar. Flickan håller andan.
Spänningen, när mamman närmar sig! Förtjusningen,
att se henne leta på fel ställen! Nu bara måste
hon andas, hon låter en liten aning luft ljudlöst
sippra ut genom örsnibbarna.
Mamman
letar bakom fåtöljen.
Under
soffan.
Inte
bakom dörren heller !
- Nu
ser jag dig, ropar hon. Under sängen ! Nej, inte
där heller. Mamman kliar sig rådvill i håret.
Flickan
sitter under bordet, är så långt borta att hon
nästan är försvunnen och samtidigt, på samma
gång, så nära, som man bara är i leken.
Mellan
dukfransarna skymtar mammans ben.
- Nu
vet jag ! säger mamman och går mot garderoben. Nu
tar jag dig ! Flickan tittar mellan fransarna. Mamman
slår upp garderobsdörren. Där var du ju ! ropar
hon.
Flickan
ser hur mamman drar ut en flicka, likadan som hon, ur
garderoben. Hon ser dem återförenas med skratt och
gälla glädjeskrik, avslöjandets härliga upplösta
spänning. Hon hör hur mamman och hennes flicka,
flickan och hennes mamma, stojande försvinner till
nya lekar: flickan med armen i självklar
äganderätt om benen på sin mamma och mamman med
handen på flickans huvud, sin egen lilla flickas
huvud.
Själv
sitter flickan ensam kvar under bordet. Så långt
borta att hon inte finns, och samtidigt så nära,
så nära leken att hon är dess fånge.
Hon
sitter kvar ännu.
© Christina Claesson
