Vad danskar håller heligt

OBS - kulturkvarten SR P1 mars 2006

Det är dags att ta in hönsen.
De protesterar så klart med näbbar och klor. Det hjälps inte.
–Det gäller inte bara er, säger jag till dem. Det gäller faktiskt hela rikets säkerhet.
Det försöker jag få hönsen att fatta.
–Hur ska du ha det, gnäller de. Du har tjatat och tjatat om att vi ska vara ute. För vårt eget bästa.
–Det var då det, svarar jag.
De lovar och svär: –Vi har inte umgåtts med några flyttfåglar. Vi håller inte på med sånt! Garanterat!
–Det handlar inte om det, säger jag. Ni måste in. Alla höns måste in. Det är bara att lyda.
Höns är inte alls så dumma som folk tror. Säger man åt dem att alla andra måste, så fattar de att det är allvar. Det räcker med att andas “Alla andra...” så genast får de en skräckbild av hur det är att vara ensam och utanför, bortom hörhåll för det mysiga gemensamhetskacklet där inne. De gör då ett snabbt litet paradigmskifte inne i sina små föreställningsvärldar och inser kvickt förnuftet i alla argument som de tidigare inte lyssnat på.
–Okej säger de, vi flyttar väl in då. Var ska vi sova?
Ja var? I sängen sover ju katterna. Och i soffan hunden. Får väl bli köket, då.
Jag ställer upp locket till kökssoffan och bäddar i bottnen med gamla tidningar. Nu har jag ingenstans att sitta själv men jag kan hänga vid diskbänken.
Första dan är de tysta och stilla, lite tagna av den nya situationen. Sen börjar de småkackla.
–Vi kan inte leva så här, gnäller de. Det är mot vår natur! Vi är födda för att vara ute och gala. Och du har ju själv sagt att du behöver oss! För att vakna om morronen.
Jag suckar. Lika bra att ta hela diskussionen med en gång.
–Lyssna här, säger jag. Jag säger det för sista gången. Man får inte stå ute på gårdsplanen och gala för full hals att Drottning Margerethe äter snorkråkor. Man får i synnerhet inte göra det när man har danskar i huset bredvid!
Så fort jag nämner ordet snorkråkor börjar hönsen fnittra okontrollerat:
–Men håll med om att det är kul! Kan du se det framför dig! Där sitter hon den fisförnäma tanten med kronan på huvudet och målade naglar, och så stoppar hon in fingret i näsan och rotar och –
De tjuter av skratt, vingarna flaxar och småfjädrar dansar i köket.
–Tysta! Man ska inte skoja med sånt som andra håller heligt. Och drottningen är helig för danskarna. Det är bara här i Sverige som man kan skoja med kungahuset. Det går inte i Danmark. Så är det bara.
–Men vi är ju i Sverige! Danskarna där inne, dom har ju kommit hit! Dom får väl ta seden dit dom kommer!
–Dom har kommit hit och det ska vi vara glada för. Dom pyntar i trädgården och lägger om taket. Sen får man överse med att dom målar stuprören vita, det är väl inte hela världen.
–Stuprören vita! Hönsen tjuter av skratt. Vita! Vita!
Plötsligt upptäcker jag att hunden och katten har satt sig i dörröppningen med spetsade öron.
– Gå och lägg er, säger jag. Det här angår inte er.
De smyger bakom dörrposten och stannar där, utom synhåll men med öronen på skaft. Jag får ta dem sen. Jag vänder mig till hönsen igen.
–Tysta! Ni måste faktiskt lära er att visa respekt.
–Jamen vi är ju bara höns. Respekt är inte vår grej. Har danskar ingen humor?
Alla hönsen ropar i kör: –Ja! Har dom ingen humor!!?? Fattar dom inte skoj!!??
Nu måste jag tänka. Klart danskar har humor. De är kända för just det.
–Det finns allt sånt som man kan skratta åt, förklarar jag tålmodigt. Det är humorn. Sen finns det sånt man inte skrattar åt. Det är det heliga. Heligt är just allt det som man inte får skratta åt.
Hönsen glor på varandra med tomma klotrunda ögon. Resonemanget går över deras små duniga skallar. De blir liksom bedövade i huvudet, som av en el-chock.
–Man ska aldrig göra sig lustig över andras heliga saker, förtydligar jag. Däremot är det okej att skoja om sina egna.
De glor med hängande hakor.
Jag gör ett sista försök.
–Tänk er själva, säger jag, om jag skulle skoja med det som ni håller allra mest heligt.
Nu kvicknar de till.
–Ja gör det! kacklar de. Gör det! Vi skojar om allt! Vi tål det! Vi tycker det är kul! Vi har inga såna fåniga heligheter. Vi tycker att alla har rätt att gala och kackla precis som dom vill!
Jag blir tyst.
–Där fick du, säger de. Nu blev du tyst va. Får vi komma ut nu?
Hönsen hoppar ner från kökssoffan och springer mot dörren där de ställer sig och hoppar upp och ner.
–Dronning Margerethe, dronning Margerethe–, skanderar de.

Nu får det vara nog. Jag tänder spisen, tar fram min största gryta och fyller med vatten.
Hönsen tystnar och sneglar på mig.
–Vad håller du på med?
Jag svarar inte utan bläddrar lugnt i kokboken.
–V-vad gör du?
–Letar efter recept på hönsfrikassé, säger jag oberört.
Köket förvandlas till ett fjädermoln. Hysteriskt galande springer de omkring varandra, far som rikoschetter genom luftrummet och formerar sig slutligen i en darrande fjäderklump uppe på gardinstången.
–D-de-det är inte roligt! stammar de. D-det är ingenting att sk-skoja om. K-kan du inte l-lägga undan k-kokboken. V-vi blir n-nervösa..
–Hjälps inte, svarar jag och saltar det sjudande vattnet.
–D-du h-hotar oss! D-du är f-för fan inte k-klok!
Då plötsligt avbryts vi av ett fruktansvärt oväsen utifrån gårdplanen. Jag kikar ut. Där står hunden och katten med huvuna utstuckna mellan staketspjälorna och skäller och jamar för full hals:
–Dronning Margerethe, dronning Margerethe....
Jag fick fullt sjå den dagen innan alla höns, hundar och katter var tystade och instängda i hönsgården. En och annan dask i rumpan med kokboken hjälpte till. Och dubbla doser valeriana i kvällsfordret.
Till kvällen var det äntligen lugnt. Jag bjöd in mina danska grannar på middag. Det blev en mustig frikassé – vegetarisk med hänsyn till hönsens lättsårade känslor. Danskarna bidrog med snaps och pilsner. Vi hade en lättsam och trevlig middag. Vid efterrätten frågade danskarna:
–Hvad skete der med alle dyrene? Vi har aldrig hørt dem skrige på den måde.
–Å de är bara uppskärrade av det här med fågelinfluensan. Att de måste anpassa sitt levnadssätt efter den nya situationen.
–Jamen det må vi alle. Det er jo sådan en global situation.
–Få dom att fatta det!
–Næ, de er jo kun høns. Men det ville være sjovt at kende deres tanker.
–Vi ska vara glada att vi slipper.
Vi dukade undan disken tillsammans. Mina danska grannar insisterade på att komma tillbaks imorgon för att hjälpa till att snickra tak till hönsgården. Det är tur man har så bra grannar. Jag skulle aldrig klarat mig utan.
–Vi tar sav och skruetrækker med, var det sista de sa innan de gick hem till sig.
Jag tittade genom fönstret när de gick över vägen hem till sitt. I silhuett mot utebelysningen såg jag mannen föra pekfingret mot näsan och peta. Det gör inte mig nånting, det tycker jag är en mänsklig rättighet, så där i kvällsmörkret. en jag bestämde mig ändå för att inte nämna det för hönsen.

©Christina Claesson