Jag är på sommarkurs på folkhögskolan i Svalöv. Konstnärliga workshops samlar 130 deltagare sugna på att förnya sig i djärva experiment och personliga utmaningar.
Om kvällarna är det underhållning. Första kvällen är det improvisationsteater i aulan. Skådespelarna värmer upp och jabbar i luften som inför en boxningsmatch. Här gäller det! Både att vinna publiken och överskrida sina egna gränser.

En bit in i programmet störs föreställningen av ett sus. En fladdermus har förirrat sig in i aulan och flyger i hög fart mellan väggarna för att hitta ut. På en sekund har publikens fokus lämnat den fiktiva spänningen på estraden för att följa ett verkligt överlevnadsdrama.

Ett oplanerat improvisationselement har infunnit sig och skådespelarna avbryter showen. 130 par ögon följer det desperata lilla djuret. Hastigheten ökar, svängarna blir djärvare. Han nästan kraschlandar mot fönstren. Det kommer ett förfärat sus från publiken.
En av skådisarna lyckas hitta en fjärilshåv i ett skjul och jakten på fladdermusen inne i aulan sätter igång. Publiksusen går i förfärade vågor och det känns som om vi befann oss på en tjurfäktningsarena, men utan blodtörst, bara medlidande med den lilla fladdermusens kamp för överlevnad.

Till slut lyckas en skådis fånga fladdermusen i håven. Under hänförda ovationer bär han ut det lilla fladderdjuret till kvällsluften.
Teaterföreställningen återupptas men den artificiellt uppbyggda spänningen får svårt att hävda sig. Vad är dessa hitte-på-lekar mot det äkta vardagsdrama vi nyss har bevittnat? Jag ser mig runt i publiken. Här sitter vi alla, var och en med sitt liv och sin personliga kamp för överlevnad. Det dramat följs sällan av allas blickar och våra kriser ackompanjeras aldrig av hänfört publiksus. Vi gör det vi måste i ensamhet eller avskildhet.

Jag tappar intresset för skådisen som ska prata meningar där varje s är utbytt mot ett t. Hur intressant är det jämfört med fladdermusens letande efter en utväg? Jag smyger ut från aulan.
Nästa kväll är det stand-up-kursen som ska debutera. Publiken är samlad i god tid. Förväntningarna är höga. Vi ser hur nervösa de är.

Mitt i ett nummer kommer ett ljud utifrån. Ambulansen, på långt håll. Ljudet försvinner i fjärran. 130 människor hör samma sak som jag och tänker samma tankar: Vad har hänt? Är det nån jag känner? Hoppas det går bra, att dom hinner. Vi följer överlevnadsdramat, alla tillsammans, fastän strålkastarna är riktade mot dom på scenen.

Sista kvällen är det poesi. Poeterna har svettats, våndats, jobbat hårt i fyra dar, för att få fram tio rader som ska duga för ett framförande. Här gäller det att spetsa öronen. Vi hör manuspappret prassla, vi hör de muntorra små smackningarna och vi hör naturligtvis varenda stavelse.

Sen hör vi - en fluga. Någonstans uppifrån. Kanske bakom mörkläggningsgardinen, vi vet inte. En fluga är så liten. Inte ens om vi brydde oss om att titta, skulle vi se den. Men flugans surr får oss att tänka på ambulansen och fladdermusen och alla varelsers kamp för livet och inget av detta hade vi tänkt om vi inte suttit tillsammans i en aula med fokus på några artister på en scen.

Christina Claesson