Mardrömmen väckte mig. Hur många gånger har jag inte sagt så? Med hjärtslagen huggande som en köttyxa i bröstet klamrade jag mig kvar vid ytan, befriad ur fasans djup. Så säger man: mardrömmen väckte mig. Så sa jag - innan jag förstod att det är tvärtom: först när man flyr djupet genom att vakna, förvandlas det till mardröm.

Drömmarna kom sedan vi sänkt båten. 60 fot galeas, söndervittrade till knäckebröd, tar längre tid att sänka än man tror. Vi hade bott ombord. Ljudet av insipprande vatten låg som en slinga av undergångsmusik i skutans innanmäte. Dropp dropp dropp. Avbrutet av krafs krafs krafs - råttorna lämnade skeppet. Krafset tog slut för råttor är räkneliga. Hur oändligt havet är vet endast den som försökt pumpa det ur en läckande skuta, och som ser länsvattnet tryfferas av flisor från det ruttnande skrovet.

Till slut fick hon sin längtan efter bottnen stillad. Hon uppförde sig just som man hört sägas: vände fören uppåt och dök sedan baklänges ner. Vi sänkte henne. Hur lång tid tar det att nå bottnen? Sker det i en plötslig kaskad av insprutande vatten? Eller så sakta att man hinner vänja sig, som ett slags klimatförändring? Vi såg för oss hur hon singlade som ett löv mot bottnen. Hur hon dunsade ner i gyttjan, molnet av slam som rördes upp, hur hon gungande lade sig tillrätta. Vi glodde ned på vattenytan. Lite olja och träflisor flöt omkring. Det var mycket tyst.

Det var därefter som drömmarna började. Samma varje gång: jag är ombord på en båt, den börjar sjunka, jag följer med ner. Och vaknar, genomblöt, hjärtat hamrande. Mardrömmen väckte mig, sa jag till min man, som fick lugna mig och tala mig till ro igen.

Jag tror inte att drömmarna orsakades av båten. De hade väl legat och grott, inbäddade som grodägg, i väntan på rätt för utsättningar att kläckas. Men båten förlöste mitt vilande drömliv. Drömmen upprepades, störde både sömn och vaka och gjorde mig till slut rädd för att somna. Det var i ett tillstånd av nervös utmattning som jag då stötte på en bok om drömmar. Där beskrevs hur man kunde lära sig att kontrollera dem. Med koncentrationsövningar kunde man avstyra eller framkalla vissa drömmotiv.

Jag började öva. Efter tre veckor kom vändpunkten. Åter var jag instängd i
den sjunkande båten, vattnet steg, paniken ökade - men, i stället för att skrika mig vaken, klättrar jag upp på relingen, dyker ner i vattnet, simmar under båten och lyfter den underifrån.

Med triumfkänslor vaknade jag den morgonen. Aldrig mer skulle jag drömma om den sjunkande båten.

Jag insåg möjligheterna. Jag började beställa fram olika teman: minnen, lösningar på problem, resor till okända platser. Flygdrömmar - som gav intensiva sexuella känslor, upptäckte jag, om jag bara förmådde dröja kvar i drömmen länge nog för att den skulle öppna sig för min vilja. Jag beordrade fram möten med människor. Män. När det tidigare varit mardrömsskrik som väckt min man, var det nu vällustiga stön som störde hans sömn. Då han förut varit den tröstande som var min räddning, blev jag nu riktigt irriterad när han väckte mig: Låt mig sova! Och då jag tidigare hade undvikit att gå till sängs av skräck för mardrömmen, kunde jag nu inte gå och lägga mig tidigt nog.

Jag började dejta en drömman. Jag hade lyckats beställa fram samma man två nätter i följd, och intensitet i den erotiska laddningen mellan oss liknade den i en mardröm. Mardrömmen går direkt på själva skräcknerven utan dämpning av tid, rum och rationella förklaringar. På samma sätt var det med våra sexuella möten: direktkopplade från vilja till själva sexnerven gav de mig orgasmer som gränsade till smärta.

Under ett halvår höll dessa nattliga möten på. Min teknik förfinades. Favoritscenen var en ö omgiven av öppet vatten. Jag står på stranden och börjar att "vilja" fram honom. Han ska sakta dyka upp ur havet, centimeter för centimeter höjs hans nakna kropp över ytan. Han går mot mig, är helt koncentrerad på mig, ingenting annat finns till för honom. Min lust är en sändare som styr hans lust och bilden av detta är en sändare tillbaka till mig. Cirkeln är sluten och strömmen leds i allt starkare spänning, strax intill kortslutningen. Då ska min orgasm komma, och vi har inte ens rört vid varandra.

Så har jag tänkt ut det. Men så händer det att en natt, när vattnet når hans vader, fortsätter han att gå rakt fram emot mig och stannar först två steg ifrån mig. Han ser mig rätt in i ögonen. Sedan säger han:
- Sluta att utnyttja mig. Det du vill får du ta ansvar för i ditt vakna liv. Jag är inte din slav.
Därefter vänder han mig ryggen och går ner i vattnet och försvinner.

Jag vaknade upprörd. Han hade trotsat mina begär! Han var ju min skapelse, min dröm, ja han var min, vad hade han för rätt till en egen vilja?

Hade jag gått för långt? Jag tog det lugnt några nätter. Och kanske hade jag verkligen förmått ta hans varning på allvar ifall mitt vakna liv inte plötsligt tagit en drastisk vändning. Min man lämnade mig. Hans misstankar att jag hade ett hemligt förhållande och hans oförmåga att nå kontakt med mig, hade fört honom i armarna på en annan kvinna. Nu lämnade han mig för henne.

Sorgen och ensamheten var outhärdlig. Jag hade förlorat två män nästan samtidigt. Jag levde med detta i några månader och förstod därefter vem av dem jag saknade mest. Han, min drömman, var min intimaste vän, och det var hos honom jag ville söka tröst. Bara en gång till...

När kvällen kom blundade jag och satsade all min vilja på att beordra fram honom. Jag somnade. Han bjöd ett fruktansvärt motstånd. Jag hade honom nästan frammanad, men han gled undan, seg som gummi. Han kämpade emot, gled bort, drog åt andra hållet. Jag blev utmattad och samtidigt rasande. Jag satsade allt, och plötsligt till slut - var det som att dra ur en
propp. Han släppte helt. Allt hans motstånd vände och kom rusande över
mig. Jag föll. Han vältrade över mig med en tyngd som ett
berg. Sedan kom en stark kvävningskänsla - innan det svartnade
helt.

Jag vaknar utan att kunna röra mig. Min vilja är avskuren från kroppen. Jag vill resa mig upp och fly, men kan inte ens skrika mig vaken. Jag lyckas mödosamt öppna munnen och spotta. Den är full av sand. Jag ligger begravd i sanden, på stranden av min ö. Han står över mig och väntar på att mitt medvetande ska vakna. Han tittar mig i ögonen och säger:
- Om du vill bli fri måste du vara beredd att dö för mig. Du måste dö, hör du det, du måste våga dö, upprepar han.

Är jag vaken? Sover jag? Jag vågar inte vara vaken, vågar
inte sova. Kanske måste jag våga dö?

Han tar min hand och vi står på landgången till en båt. Den båten! Igen! Han leder mig ombord och ned under däck. Så öppnar han bottenventilen, klättrar upp för lejdaren och stänger luckan.

Vattnet strömmar sakta in. Den skräck jag känner kommer direkt ur märgen på mig. Vattnet stiger uppför min kropp, når midjan, sen halsen, sen hakan. Jag flyter upp men det är lågt till tak, det finns endast en liten springa luft kvar. Då, till slut, accepterar jag, och slutar att kämpa emot. Nå, då var det så här det skulle ske. Då var det så här jag skulle dö. Jag överlämnar mig åt drunkningsvattnet.

I samma ögonblick står jag på bottnen och andas. Vattnet är som grönfärgad luft, det strömmar lätt ut och in genom mig. Det känns
som en behagfull kittling, en lätt beröring, genom det inre av
min kropp.

Mannen, min nattlige älskare, står bredvid mig. Han säger:
- Var aldrig rädd för vattnet. Du kan inte dö i vattnet, för
vattnet det är du.

Jag vaknar. En doft av sjövatten fyller rummet.

CHRISTINA CLAESSON