|
Blåsippan är lika
vild som tigern |
|
Nu ska jag avslöja det vildaste jag nånsin gjort. Det var i skogen, förstås, den tätaste delen ute vid hägerudden. Hunden, som är så tam att hon äter filmjölk med corn-flakes till frukost, förvandlas ute i skogen till ett genuint vilddjur. Det betyder att hon hellre umgås med sina gener än med mig. Hon simmar frustande av och an mellan udden och Storön utan annan avsikt än att njuta av livet och generna. Hon rullar sig torr i löven och dyker sen upp med ett upphittat halvruttet ben mellan tänderna. Skogen vimlar av bronsåldersgravar. Gravhögarna buktar som brösten på en rygglagd kvinna under den rasslande boklövsmattan. Jag bryr mig aldrig om att närmare undersöka de upphittade benen. Rådjur, eller hare, intalar jag mig. Hallonbuskarna dignar. Man äter sig mätt halvvägs till sjön. Mot slutet av sommarn hänger fortfarande lika mycket hallon kvar, oplockade, och jäser på grenarna. En tung doft av hallonlikör ligger då över snåren. Man är inte bara mätt när man når stranden. Full också. Nu var det så. Att hallonen hängde där. Och jag fick för mig att jag ville prova att plocka dem med munnen, direkt från busken, utan händer. Det låter oskyldigt - men prova själv. En egendomlig upphetsning över att göra något skamligt eller förbjudet kom över mig. Jag såg mig om för att förvissa mig om att inte vara sedd. Jag böjde mig fram. Och sträckte fram läpparna. Nu är det så. Att hallon hänger tungt, neråt. Bäst är att ställa sig på alla fyra. Det gjorde jag. Jag stod där som en hund och nafsade i mig hallon, det ena efter det andra. Eller som en björn, ja så vill nog hellre föreställa mig det. Jag upptäckte att det var det vildaste jag nånsin gjort. Vildare än att skjuta korsikanska vildsvin med smuggelgevär. Vildare än att slå sönder en hel servis av Kungligt Danskt. Vildare än att ockupera hus, köra olovligt eller vandra barfota på glödande kol, utstötande gutturala avgrundsvrål. Det är vildhet att sänka sig så lågt som man som människa kan: ner på knän och händer. Tamt är att stå på fötter för att få överblick och nå kontroll. Vildhet är att våga vara lågstatus, tamhet värnar med våld sin värdighet. Vildhet är att vänta och att ödmjukt ta emot. De tama vaktar och tar för sig. Vildheten lever i samklang. Tamheten vill stämma naturen efter egen pipa. Vildheten är disciplinerad och tålmodig. Tamheten skriker och domderar. Vildheten stillar behov. Tamheten styrs av begär. Vildhet är att inte äga. De tama hägnar in, slår upp staket och ristar bomärken. Kvinnor som tycker om att kalla sig "vilda" klär sig i tigerrandigt och har långa röda naglar. Män som vill kallas "vilda" slåss med påkar och leker krigslekar. Det vilda förväxlas med det rovdjursaktiga, men en blåsippa är lika vild som en tiger. Jag reser mig på benen och spanar över skogsbrynet. I stugorna pågår det civiliserade livet. I takt med näktergalens sång klapprar musfällorna igen. Flugliken hänger i girlanger över matborden. Blodet från ihjälslagna myggor trängs bland sommargyllene fräknar. Getingar, bladlöss, sniglar - vår civiliserade blodtörst är svårsläckt. Kring den stormkokande grytan njuter vi skådespelet av de sprattlande kräftorna. Som grädde på moset slår vi oss sen ner framför TV:n och tittar på alltsammans en gång till, genom en kameralins, medan vi i kvällsfriden vrider fästingskroppar ur hundens päls. Det är tamhetens fest. Nej ännu längre ner i det vilda kan man sänka sig, än på alla fyra. De sista hallonen kommer att falla ner mellan boklöven, ner genom årtusendens mylla, gräva sig ner mellan gravhögens bumlingar och förena med den fullkomligt vilda stillheten hos bronsåldersknotorna. © Christina Claesson |