I min trädgård har jag fullt av växter, både såna med blommor och såna utan. Somliga frodas och trivs, andra för en tynande tillvaro. Gränsen mellan att frodas och att tyna bort är ibland svår att se. Ibland beror det på växten, ibland på miljön. Att försöka få smultronträd och aloe vera att prunka i Skåne, det är i långa loppet ett vanskligt projekt.
Det finns en tredje faktor, och det är jag, som ska ge plantan den vård den behöver. Ljus, vatten och n-p-k i rätt proportioner. Eller mörker, torka och n-p-k i rätt proportioner.

Jag vet precis vad som sker: När plantan växer får den min uppmärksamhet. En ny liten gren eller allra helst en knopp som blir till blomma, då blir jag glad. Den svarar. Kommer det frukt sen och vackra höstfärger, då blir det glädje hela året. Och jag ger växten vad den behöver.

Sen är det vissa växter som aldrig svarar. Jag vet, jag borde inte ha köpt det där blåregnet, det kommer aldrig att gå. Så jag anklagar inte dem. Men i alla fall, när man vattnat och ansat och beskurit och planterat om i flera år och likväl inget händer, då tröttnar man. Man anstränger sig inte. Man tar de andra växterna i första hand.
Sen står den där och självdör och är man en skuldkänslig person kan det hålla länge på innan man ger upp.
Den som inte svarar slutar vi så småningom att tilltala.

Jag var på en begravning en gång. Den döde var en varm och generös människa och uppriktig sorg präglade ceremonin. En kvinna hade skrivit ett fint tal. Hon hade manuset med sig. Talet var skrivet i andra person, det vill säga "du", riktat till den döde, som låg i sin kista under blommorna.

En sak är att skriva ett tal, hemma vid sitt skrivbord, och i tankarna frammana bilden av den som talet riktas till. En helt annan sak är själva situationen.
Talaren, med manus i hand, började framföra sitt tal vänd mot kistan som stod till höger. Det var ju där som "duet" låg. Men därifrån kom inget svar. Rakt fram satt vi andra, vi som levde och var där tillsammans i kyrkbänkarna. Talaren slängde en blick mot oss. Vi hade lyssnande ansikten. Där var ett levande gensvar. Det var oemotståndligt.

Så gradvis, under talets gång, vred sig talaren allt mer mot oss. Där var en punkt av vånda och ambivalens, när varannan blick gick mot kistan och varannan till oss. Men till slut var positionen etablerad: Talaren talade till oss, riktad mot oss, rakt fram. Bakom hennes högra axel låg den döde och fick nöja sig med att smyglyssna.
Men i manuset stod fortfarande "du". Det hela blev så komiskt, vilket det ju inte alls var. Sen blev alltsammans så sorgligt, mycket sorgligare än innan, för det stod klart för oss att nu var han verkligen död, för talaren liksom vi hade slutat att vänta oss nåt svar från det hållet. I alla fall inte här och inte på detta viset.

Vill man att en relation ska leva, då måste man svara på det vatten som man får. Och om en planta som man vattnar ändå aldrig ger ett livstecken tillbaka, då ska man acceptera faktum och lugnt gå skilda vägar.
Vem vet, där borta står kanske en annan tynande planta och väntar, just i vägen för det vatten man som man kanske spiller när man snubblar över den.

Christina Claesson