Tal till döda och levande co Christina Claesson |
|
Jag vet precis vad som sker: När plantan växer får den min uppmärksamhet. En ny liten gren eller allra helst en knopp som blir till blomma, då blir jag glad. Den svarar. Kommer det frukt sen och vackra höstfärger, då blir det glädje hela året. Och jag ger växten vad den behöver. Sen är det vissa växter som aldrig
svarar. Jag vet, jag borde inte ha köpt det där blåregnet,
det kommer aldrig att gå. Så jag anklagar inte dem. Men i
alla fall, när man vattnat och ansat och beskurit och planterat om
i flera år och likväl inget händer, då tröttnar
man. Man anstränger sig inte. Man tar de andra växterna i första
hand. Jag var på en begravning en gång. Den döde var en varm och generös människa och uppriktig sorg präglade ceremonin. En kvinna hade skrivit ett fint tal. Hon hade manuset med sig. Talet var skrivet i andra person, det vill säga "du", riktat till den döde, som låg i sin kista under blommorna. En sak är att skriva ett tal, hemma
vid sitt skrivbord, och i tankarna frammana bilden av den som talet
riktas till. En helt annan sak är själva situationen. Så gradvis, under talets gång,
vred sig talaren allt mer mot oss. Där var en punkt av vånda
och ambivalens, när varannan blick gick mot kistan och varannan till
oss. Men till slut var positionen etablerad: Talaren talade till oss,
riktad mot oss, rakt fram. Bakom hennes högra axel låg den
döde och fick nöja sig med att smyglyssna. Vill man att en relation ska leva, då
måste man svara på det vatten som man får. Och om
en planta som man vattnar ändå aldrig ger ett livstecken tillbaka,
då ska man acceptera faktum och lugnt gå skilda vägar.
Christina Claesson
|
|