barnmanualen

Barnens Manual i

Konsten Att Fostra Sina Föräldrar (På Tillväxt)

Vissa av dessa stycken har tidigare varit publicerade, antingen som krönikor i UR eller Aftonbladet/Kvinna.

1. Att Bli med Förälder
2. Är Det Nåt Fel På dom?
3. Makten vid Matbordet
4. Får Man Slå Dom Vuxna?
5. Syskonskilsmässa
6. Goddag Det Var från Kronofogden
7. Vänsterprassel

1. Att Bli med Förälder

Föräldrar är gulliga! Aldrig kunde jag ana att jag skulle få två som dom. Man har ju sina bilder av dom vuxna. Sen när man får sina egna, ja då blir man... förälskad! Man kan inte föreställa sig att man skulle haft några andra.
Innan, då trodde jag att dom skulle vara som två oskrivna blad, som det skulle bli min uppgift att fylla med kunskap och information, så dom skulle formas till mänskor. Så upptäckte jag att dom var två KARAKTÄRER, helt färdiga, och det enda man kunde göra var antingen att stödja dom eller knäcka dom. Men förändra dom - nä!
Man ska stödja dom, det behöver väl knappast sägas! Föräldrar behöver sina barn för att lära sig att bli mänskor, det ska man veta, och det är ett stort ansvar som man inte får smita undan.
Det tog ju ett tag innan vi lärde känna varann. Jag minns dessa andlösa första stunder, då deras blickar oroligt sökte sig till mina. Vilket tålamod man fick ha, innan dom kände sig trygga! De ville förvissa sig om att jag levde, att jag fanns, och att jag inte skulle överge dom. Och jag fanns där, med stadig blick, som aldrig gav vika.
Så småningom lugnade dom sej, och jag vågade mej på att låta min blick vandra till andra saker i rummet, oförargliga, färgglada saker, bollar, mobiler, sånt som dom kände sej trygga med. Och bit för bit vågade dom så släppa sin bindning till mej.
Man måste nämligen ha målet klart för sig: att dom en dag ska stå på egna ben och klara sig själva, och att den kärlek man gett dom, den ska dom sprida vidare till resten av världen. Det är det det gäller, för oss barn: att göra oss själva obehövliga. Man får inte gå i fällan, och bli så smickrad av deras uppmärksamhet att man aldrig vill släppa dom. Föräldrar ska bli människor, inte osjälvständiga barnberoende mähän.
Ibland har det varit jobbigt. I somliga svåra stunder har jag verkligen frågat mej vad jag gett mej in på. Ansvaret har känts tungt, i synnerhet så länge jag var ensam om det.
Språket! I början skrek jag för full hals för att få dom att fatta vad jag ville. Men det förstod jag snart att det funkade ju inte. Dom blev bara stressade och fick skuldkänslor. Det var en lättnad till slut när dom började lära sej att kommunicera ordlöst. Gud vad dom snackar! Hela tiden, så fort det är ett tomrum, ska dom fylla det. Så där får man ha tålamod. Det sägs, ända tills dom blir morföräldrar, då först börjar dom lära sig att kommunicera ordlöst.
Och ta detta med sömnen. Att det ska vara så svårt att få dom att slappna av och somna tryggt! Somliga tycker att man ska vänja dom vid buller och skrik, så blir dom till slut så trötta att dom helt enkelt ger upp, och svimmar. Och andra drar sig inte för att rekommendera mindre doser av droger, eller alkohol. Men det är faktiskt ganska enkelt: Det är en gammal beprövad metod. Helt naturlig. Man måste få dom att börja leka med varann, och ta av sej kläderna. Då blir dom snart så fångade av leken att dom glömmer allt omkring sej. Och får dom bara hålla på, utan att bli störda, så slutar det ofelbart med att de somnar, i varandras armar, och sover djupt och lugnt, som riktiga änglar.
Det här är svårt för många barn att fatta, eftersom vi själva ju inte har den enkla och okomplicerade förmågan till hängiven lek. Men det är inget man ska va rädd för! Tvärtom, uppmuntra det! Ta deras händer och lägg i varann, dra dom i håret för att få dom att börja kyssas, och sitter det riktigt hårt åt så tveka inte att slita kläderna av den ene, det brukar kunna sätta fart på leken. Dra er sen diskret undan så dom får fortsätta ifred. Bli inte rädda om det går vilt till, det är helt naturligt, dom måste få utlopp för det där. Ta i stället tillfället i akt att göra sånt som ni inte får chans till annars, till exempel plantera om krukväxterna, rengöra akvariet, eller städa kylskåpet.
Och sen, när dom äntligen somnat, smyg då in och titta på dom, där dom sover som små änglar. Aldrig är väl föräldrar så söta som när de sover - tätt ihop i varandras famn. Aldrig är dom så mycket människor, som då.

2. Är Det Nåt Fel På dom?

Ibland kan man få för sig att det är nåt fel på dom.
Jag vet, det KAN ta olika lång tid. Somliga föräldrar lär sig redan efter sex månader, för andra tar det flera år.
Men sen finns det några, som det är nåt fel på, och som aldrig lär sig.
Dom kommer hem från jobbet och i hissen står dom och läser alla skyltarna om maxlast och senaste besiktning, fast dom redan kan alltsammans utantill. Dom läser sitt namn på dörren innan de vågar prova om nyckeln passar. Sen, innan dom fått av sig skorna så sliter de upp posten och börjar läsa den. Dom packar upp varorna, och dom läser alla innehållsdeklarationerna, och alla bäst-före-datum. Är det riktigt illa ställer dom in kryddburkarna i alfabetisk ordning.
Vad är det för fel på dom?
Varför måste de LÄSA på en febertermometer om jag har feber, när det är mycket enklare att känna efter med handen?
Var dom så här redan från början?
Eller är det något jag har gjort, som har fått dom att bli så här?
Det var en svår förlossning, den tog 32 timmar, och ibland har jag frågat mig om min mamma kanske tog skada av det? Sedan hade jag kolik i 3 månader och ingen av dem fick en blund i ögonen. Min pappa fick ta nätterna, och jag minns fortfarande kulören på hans ögonvitor den tiden, i den mån de alls gick att se mellan de svullna ögonlocken. Fy vad han såg ut. Det är svårt att föreställa sig vad de egentligen gick igenom.
Kanske har det satt sina spår.
Kanske har de fått någon hjärnskada av alla påfrestningarna?
Hur var det i början? Visade dom tecken redan då? Jo, nog tog dop gärna tillflykt till läsande, så fort det var nåt problem. Vikttabeller, amningsråd, rapporter om födoämnesallergier. Böcker om tremånaderskolik, tidningar om blöjeksem, artiklar om plötslig spädbarnsdöd. Kvällstidningar, kontoutdrag från banken, reklamutskick, innehållsdeklarationer. När allt var genomläst kunde de sätta sig på toa, suktande och otillfredsställda, och TVÅNGSläsa instruktionerna på blöjpaketet, på sju olika språk, om och om igen, så som en alkoholist, när allt annat är slut, inte drar sig för att kolka i sig den billigaste t-spriten.
Ruggigt.
Jag hade lätt kunna ligga där inne och bara plötsligt spädbarndö, utan att de skulle märkt nåt.
Numer kan de inte gå på toaletten utan att ha nåt å läsa, inte äta frukost utan att ha var sin del av morgontidningen och min mamma säger att hon inte kan somna om hon inte får läsa först. Baksidestexter och låttitlar - dom kan inte uppleva något utan att först ha läst om det. Dom kan inte se en tavla utan att först veta vad den heter. Min mamma säger att hon inte kan tänka på mig utan att se alla bokstäverna i mitt namn framför sin inre blick. Och när dom tar mjölken ur kylen LÄSER dom på datumet, i stället för att LUKTA om den är färsk!
Det är som en förbannelse, detta.
Vetenskapen anser visst att det kan bero på en hjärnskada som möjligtvis kan vara genetiskt betingad. Det går visst att bota med små små doser av opium, som gör blicken suddig och huvudet lite susigt. Då får de ro att slappna av och lära sig uppleva världen som en människa.
Diagnosen är lätt, ett enkelt test som vem som helst kan utföra i sin vardagsmiljö. Man tar tandkrämstuben, och kaviartuben, och låter deras innehåll byta plats. Man klämmer först ut all tandkrämen ur tandkrämstuben, sedan sätter man kaviartubens mynning till den tomma tandkrämstuben, och trycker in all kaviaren. Sen gör man likadant med den tomma kaviartuben, fast från en fylld tandkrämstub. Sen lägger man kaviaren i badrummet och tandkrämen i kylen, och om föräldrarna inte reagerar för tandkrämen på smörgåsen, och därefter utan, att reagera, borstar tänderna med kaviar, då är diagnosen hundraprocentigt fastställd: Leximani.
Sedan vidtar en långsiktig behandling under ledning av en erfaren och tålmodig dyslektiker.

3. Makten vid Matbordet

Att lära sina föräldrar goda matvanor är en tålamodsprövande uppgift. Men det är viktigt att man inte ger upp, för hur ska de annars bli vad de är ämnade för: människor.
Vore det inte för oss barn, skulle de flesta föräldrar aldrig äta annat än skräpmat. De är för upptagna för att ge sig tid att njuta av ätandet, och har de bara några få dagar utan matlagningsplikter för oss barn, så genast förfaller de till mikrovärmd pizza från bensinmacken eller till och med - jag har själv sett det! - en gaffel ner i en burk ovärmda vita bönor i tomatsås. Stående vid öppen kylskåpsdörr!

Många föräldrar har tappat kontakten med sina sunda instinkter, och blir därför lätta offer för både konventioner och modetrender. De underkastar sig godtroget de senaste diktaten om näringscirklar, fibrer, lättmargarin, kolesterol och vad det nu kan vara som samvetslösa livsmedelsfabrikanter tutar i dem. Kamrattrycket kan vara svårt föräldrar emellan, så det gäller att vi barn är fasta och konsekventa. Föräldrarna måste ofta tvingas till ett naturligt ätande, med användandet av alla sinnen och kroppsdelar, och inga medel är härvidlag för grova.
Vuxna fasar för matkladd, det är det hemliga vapnet som vi barn kan använda. Det gäller att väcka föräldrarnas sinnen för den subtila njutning som ligger i att äta spaghetti med fingrarna. Smakupplevelsen går ju även till stor del via näsan, och att - försiktigt! i små små portioner!- träna dem att smörja in nästippen med såsen, kan vara en bra mjukstart i det sinnliga ätandets konst.
Så småningom måste de vuxna också lära sig att äta maten i sin egen ordning. Under barnens trygga ledning kan de så sakteliga vänjas vid att äta sötsakerna - de felaktigt kallade "efterrätterna" - i den ordning som naturen föreskriver, nämligen först. Det godaste först, är principen, och vägrar de att acceptera denna regel så dra er inte för att kasta allt som inte hör till denna kategori på golvet. Eftersom de vuxna gör vad som helst för att undvika kladd så kan man snabbt få dem att övervinna sitt motstånd, och börja lita på sina kroppar i stället för dammiga teorier. Snart kommer de med största njutning att äta fruktsallad med popcorn till middag och lystet slicka tallriken ren, för att sedan äta enbart fiskpinnar till frukost, i tre dagar, med fingrarna. De kommer att se sig oroligt om efter servetten, innan de vänjer sig vid att slicka av fingrarna eller, ännu bättre, torka av dem i håret. Att ens mödor har gett framgång visar sig den dag då föräldern instinktivt känner för att dricka en närande mellanöl till frukost, och nöjd och glad, och ljudligt rapande, ger sig av till jobbet.
Föräldrar kan också ha svårt för att sitta stilla och koncentrera sig på ätandet. Somliga kan inte ens koncentrera sig den lilla stund det tar att upptäcka de vackra mönster som man kan göra med gaffeln i ketchupen. Dom springer fram och tillbaka, till kylskåpet, till diskbänken, till oss barn, ofta med en stinkande trasa i handen. Där behöver de ledning. Tvinga dem att sitta stilla på följande sätt: ta en potatis, köttbulle, eller annat på gaffeln, doppa den grundligt i fet sås så att den blir helt genomdränkt, lyft sedan gaffeln och sväng den sakta över huvudet, som om ni siktade på taket eller de nytapetserade väggarna. Detta har en ofelbar verkan. Jag vill se den förälder som inte blir paralyserad av denna enkla gest, och snart sjunker ner vid sin plats med den uppgivna hållning som är det lugna ätandets bästa förutsättning.
En sak är viktigare än allt annat, och här måste man vara skoningslös. Föräldrar får under inga omständigheter bråka eller gräla eller tala om sina problem vid matbordet. Allt, som får magen att knyta sig, är bannlyst. Vid första tecken på sådant okynne ska man slå till direkt. Lägg ner sked och gaffel med en bestämd smäll, sätt ner armbågarna mitt i tallriken, luta hakan i händerna och knip bestämt igen munnen. Vägra att öppna den ens en millimeter innan de vuxna blivit sams och åter skapat en vänlig stämning kring bordet.
Denna metod får inte avbrytas i förtid. Man kan lugnt hålla på i 19 dagar utan fara. Sedan har man med säkerhet vunnit de stora på sin sida och de kommer blint att följa ens vägledning mot att bli en god måltidpartner.

4. Får Man Slå Dom Vuxna?

Det fanns en tid, då det inte bara var en rättighet, men även skyldighet, för vuxna att aga barn.
I de kristna buden sägs att barn ska hedra sina föräldrar, men inget om att vuxna ska hedra sina barn.
Alla vuxna, som slår barn, är inte sadister. De kanske ser det som en obehaglig plikt, typ rensa golvbrunnen. De har själva blivit fostrade så och tycker det är rätt.
Det är heller inte sant, att alla som får stryk tar skada. En rättvist utdelad smäll kan vara precis vad man behöver för att fatta.
Det finns folk, som slår sina barn och likväl älskar dom. Och det finns folk som aldrig slår sina barn, men heller inte älskar dom.
Sen finns det ju de, som både icke-älskar barnen SAMT slår dom. Det är de sadisterna som lagen kommit till för.
Men en lag att man ska älska och respektera sina barn, det finns inte.
En klassisk situation är pojken som hela livet misshandlats av pappan. En dag blir grabben starkare och slår tillbaks. De som har överlevt för att berätta säger att från den dagen rörde han mig aldrig.
Det är rätt att slå i självförsvar. Det är däremot fegt att slå dom som inte kan försvara sig, både barn och vuxna.
Nå, får man slå dom vuxna? Ja - om de har utnyttjat sitt överläge för att förtrycka en eller begå övergrepp. Nej - om man gör det av egen frustration.
Lagen mot aga har bakbundit de vuxna. De kan varken slå eller slå tillbaka. Vill barn vara sadister kan de utnyttja läget. De kan slå sina lärare, åtminstone fram till den dag de blir straffmyndiga.
Men lagen mot barnaga kom inte till för att barnen skulle börja misshandla försvarslösa vuxna. Så länge de vuxna stiftar lagarna, har de sista ordet. Börjar vi slå dom kommer de strax att ändra lagen så att de åter får rätt att slå oss.
Våldet har varit ett sätt att hålla barn på plats. Barn som är älskade och respekterade behöver inte hållas på plats. Vi befinner oss i ett historiskt undantagsläge. Våldet mot barn är förbjudet. Varför vill vi då slå dom? Vi vill bli fostrade inte bara våldsfritt, utan med kärlek och respekt. Det är det, vi vill. I frustration över den bristen tar vi till våld precis som folk alltid gjort.
Vi barn finns till för att lära de vuxna att bli människor. Låt oss vara smartare. Se till kärnfrågan: Kärlek och respekt. Inte återgång till det gamla vanliga övervåldet.

5. Syskonskilsmässa

Det är hemskt men det är sant!
Vi som stod varandra så nära!
Vi som var övertygade om att vi skulle leva tillsammans resten av livet! Man fattar det inte, att vi som delat samma moderliv, sugit mjölken från samma bröst, och delat torrt och vått, ofta i samma säng, hela livet, bara kan komma på tanken. Men det är ett faktum: vi vill skiljas. Vi barn vill gå på var sitt håll. Syskonskilsmässa - ett ord lika laddat som Cancer, Kärnvapenkrig och Elavbrott.
Det är med vånda man presenterar beslutet för de stackars föräldrarna. Naturligtvis drabbas de som av ett blixtnedslag. Vrede omväxlande med skuldkänslor tar plats i deras plågade sinnen.
- Ni får inte! skriker den ena och springer till dörren och sväljer nyckeln till sjutillhållarlåset.
- Är det mitt fel? säger den andre och skruvar av locket till sömntablettsburken.
Då gäller det att med varm saklighet förklara att det inte innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Tvärtom. Kanske det kommer att bli bättre kvalitet i våra möten. Kanske alla kommer att bli mycket lyckligare, när vi slipper bråken, och när de slipper ligga vakna om nätterna och lyssna på oss syskon när vi slåss och skriker och bråkar.
- För visst är det jobbigt när vi slåss? frågar man sina stackars gråtfärdiga föräldrar där de sitter och trycker i varandras famn.
-J-jo, hickar de, men vi vill ju att alla ska vara TILLSAMMANS!
- Men vi kan vara tillsammans på ett annat plan, förklarar man. Det måste man ju inte tvunget BO IHOP för att vara. Tvärtom, när man slipper de vardagliga slitningarna så kanske man i stället kan glädjas åt det som man verkligen har gemensamt. Möta varandra som mogna, fria individer.
- Jag vill inte vara nån individ, snörvlar pappa. Jag vill vara en del av vår familj!
- Jag vill inte vara mogen, tjuter mamma, jag vill att vi ska VA IHOP!
Sen klamrar de sig fast vid varandra och tittar på en med rödsvullna tårdränkta blickar:
- Är det vårt fel? Är det vårt fel att ni inte kan hålla sams?
Nu kommer en avgörande punkt. Man får absolut inte ge dem skuldkänslor för detta. Ni får absolut inte lägga era privata avgöranden på dem, det skulle kunna drabba dem för resten av livet. Vad de än säger och gör - medge aldrig att det faktiskt är deras fel. Håll masken.
Erkänn aldrig: Att deras dumma gener inte gett er dem hemmiljö som ni sett på TV att ett barn har rätt att kräva. Erkänn aldrig att deras taskiga jobb och sociala handikapp aldrig kommer att leva upp till FNs konvention om barnens rättigheter. Låt dem aldrig förstå att ni äcklas av deras enahanda kommentarer och deras munrörelser när de äter samma överlastade marmeladsmörgås, varje morgon, dag ut och dag in. Medge aldrig för dem att ni har sett rakt igenom dem, genomskådat deras begränsningar och livslögner, och att ni vill ha något annat, något mera perfekt, nåt som kan infria era förhoppningar på ett gränslöst och självförverkligande liv! Att ni, kort sagt, är TRÖTTA på dem. Och trötta på er själva, och på era tröttsamt vardagliga liv. Och att de HINDRAR er att nå den fullkomning som ni känner, känner alldeles säkert, att ni är predestinerade till.
- Ni ska se, säger ni, att allt kommer att bli så kul. Vi får TVÅ lägenheter! Som blir helt olika! Och så kommer vi och hälsar på varandra! Ja, det kan till och med bli MYCKET BÄTTRE! eftersom vi kommer att få två bostadsbidrag på två håll, i stället för inget på ett.
- Hos mig kan vi ha YACUSSI! säger min syster.
- Och jag ska ha en PONNY! säger jag. Triumferande.
Men de bara snyftar.
- Vi vi-hill att vi a-halla ska-ha vara till-tillsa-hammans. Det är ju de-het som ä-här en FAMI-HILJ!!!
Då kniper det i ens hjärta. Vad har vi gjort? Varför blev det så här?
Man ser på sina föräldrar, där de sitter klamrade intill varann, och man tänker, ja man hoppas: DOM, dom kommer säkert att leva annorlunda, DOM kommer att värdera trohet, gemenskap och trygghet mycket högre än man själv.
Sen går man för att svara på lägenhetsannonser.

6. Goddag det Var frånKronofogden!

Förr fanns det jättar och troll. De slukade oss barn. Nu finns kronofogdar. De äter familjer.
Många vuxna döljer denna sanning, för att skydda oss barn mot mardrömmar. Tyvärr förtränger de den även för sig själva, aktar sig inte tillräckligt noga och så plötsligt en dag bankar det på dörren.
Därför måste vi barn vara vaksamma på signalerna. Sover föräldrarna illa? Får de nåt jagat i blicken vid tal om semesterresor? Gör de panikartade transfereringar mellan olika kreditkonton? Ligger det travar av systemkuponger till V75 på skrivbordet? Se upp, de kan vara jagade av fogden.
Principen att klara sig är enkel: Öka intäkterna och minska utgifterna. Men först av allt måste ni barn kräva delaktighet i båda. Föräldrar tror att man inte är mogen ett sådant ansvar. Fel. Ska föräldrarna gå och plötsligt vuxendö för att de bär all oron ensamma? Det vore inte rätt mot någon.
Fogdens krigslist består i förtalet mot barnarbete, en lögn han spridit för att få makt över oss. Barn har i alla tider deltagit i familjens försörjning, det är så vi blir vuxna och lär oss ta ansvar. Fogden vill få oss att se föräldrarna som en motståndare, en kassakista som det gäller att plundra. Han vill att vi ska växa upp till odugliga parasiter. På så vis får fogden in en kil för att sluka familjen. Gluff gluff.
Vi barn ska kräva delaktighet i både produktion och konsumtion! Vi ska ha procent på familjens vinst (=det som blir över när allt nödvändigt är betalt)! Glöm veckopeng (= bidrag), inför procent (=lön)! På så vis delar alla både framgång och motgång lika.
Förr hade familjerna jord, ko och gris. Det låg i allas intresse att kon blev ryktad och grisen matad. Det var ofta barnens uppgift. Idag har vi bara föräldrarnas lönekuvert. De vuxna är mjölkkon. De som drar in kontanter, dom ska ni vårda och stödja, samtidigt som ni ska dra ner på all onödig konsumtion, som föräldrarna ofta tagit till som bot för sina skuldkänslor. Och som vi barn (erkänn det!) gärna låter oss mutas av.
Det säger sig självt att om man mjölkar kon dygnet runt men aldrig pysslar om den, då kommer den att sina. Barnen blir sura på kon som sviker, och kon blir arg på barnen som kräver för mycket. Och barn som tvingas att mjölka kor, utan att få del av överskottet, kommer att försöka smita från jobbet.
Så stäng av dataspelet och duka fram kvällsmat åt mamma som extraknäcker.
Själv anser jag att en halv procent, per levnadsår, för varje barn är rimligt. Bra månader blir det långt mer än ett barnbidrag.

7. Vänsterprassel

En dag kommer en av dom hem och luktar främmande. Ens mamma sitter och stryker fingret över amorbågen medan pizzan bränns vid. Eller ens pappa smygtränar potenshöjande tibetansk gymnastik i badrummet.
Det är dags att slipa samurajsvärden! Familjens överlevnad är hotad för här föreligger utbölingsförälskelse.
Se vänsterprasslet som ett hälsotecken, inte en fiende. Gratulera er till att föräldrarna har alerta hormoner! De har ett vibrerande yin eller yan ! Det finns liv i dom!
Problemet är, att de är förvirrade angående riktningen för den pockande kraften inom dem. Det gäller, som samurajer, att bejaka kraften men omdirigera dess riktning.
Inse ett smärtsamt faktum: felet är ofta vi barn. Våra självupptagna ägandekrav ger inte föräldrarna tid för varandra. De reagerar enligt sin vårdinstinkt: sätter oss barn i första hand och sina egna behov i sista. Det hedrar dom, men hindrar dom att själva lösa problemet. Därför bör vi barn ingripa, enligt följande plan.
Steg 1: Aktivera beskyddarinstinkten. Agera samlat psykosomatiskt. Stoppa vitlök i anus (1/2 klyfta till barn under 5 år) för att framkalla hög feber. Tvinga den drabbade föräldern att stanna hemma genom att febrigt yra vederbörandes namn.
Steg 2. Isolering. Vidarekoppla inkommande telefonsamtal till den andre förälderns jobb. Spärra alla e-mail som innehåller orden "saknar", "längtar" och "träffas igen ". Tryck, på lek, fast baksidan av en napp mitt i pannan på föräldern för att åstadkomma illröda sugmärken - håller dom hemma minst tre dar.
Steg 3. Aktivera deras sexfantasier. Plocka fram foton på dom som unga. Skriv kärleksbrev med deras fejkade signaturer och smyg in på alla ställen. Säg att ni vill gifta er med nån som dom när ni blir stora. Be pappa att klä av sig och visa sina muskler. Vittja garderoberna och be dom prova sina finaste kläder. Skruva ur huvudproppen. Tänd stearinljus. Sätt på favoritmusiken från 80-talet.
Steg 4. Dra er tillbaka. Somna. Vakna friska. Boka in er att sova hos kompisar minst en natt i veckan. Ta era sparpengar (eller stjäl deras) till hotell i nödfall. Föräldrarna måste tvingas vara ensamma utan skuldkänslor.
Steg 5. Omprioritera behoven. Visa föräldrarna att deras sexliv står över varje annat behov i familjen. Det är en lycklig familj, där samtligas sena ankomst, till skola eller jobb, skylles föräldrarnas kärleksliv. Lär er att koka morgongröten själva, och gläds åt de vilda tjut och rytmiska stönanden som tränger ut ur deras sovrum, ty dessa är livets ljud och er säkraste garanti för familjens överlevnad