UPPSTÅNDEN UR KRYONIT Tankar för dagen SR P1 12 april 2009 co Christina Claesson |
|
Ja frågan är ju hur det egentligen
blir, med uppståndelsen. Har man evigt liv eller har man inte?
Mannen, som jag ska berätta om, han trodde
inte på nåt liv efter detta. Vad spelade det för
roll om själen har evigt liv, ifall man inte minns att det är
JAG. Det är ju detta jag vill behålla, denna identitet, detta
namn, dessa relationer, att folk ska minnas just mig, att jag är
jag. Kalla det gärna egot, gärna för mig. Men egot är
ju det enda som andra kan känna igen? Sa sig mannen. Jag vill ha denna kroppen, tänkte han vidare.
Dessa naglar på mina egna händer. Känna igen min egen
munhåla som jag lagt ner så många tusen på att
hålla intakt. Mitt leende, jag vill möta i spegeln, mina kinder,
jag vill raka och det är mina egna minnen jag vill ha i huvudet. Han var en njutare. Han älskade att utforska
alla de möjligheter till njutning som hans kropp, denna tillfälliga
konstellation av atomer, kunde skänka honom. När han tänkte "jag" tänkte han på sig som en njutningsmassa. Det var samma med allt. Musik. Vin. Målningar. Tandtråden, vårvinden, nagelknipsaren. Allt fanns till för att bygga på hans njutning. Och resor! Jordens länder var som en fruktträdgård där han ville smaka var enda sort, plocka den allesammans ner i sin korg, äga dem, leka med dem, sortera dem efter färger och former och stapla dem på hyllor där de som smycken skulle lysa upp hans tillvaro. Alla dessa njutningar spetsade mannen med innerliga
bloss på en fin cigarr. Tobaken fick hans njutningsmassa att
lyfta upp i en annan dimension. Var det något som på något
vis kunde förtjäna begreppet själ, så var det detta.
Cigarren var som en exponent i njutningsmatematiken, den upphöjde
allting till två. Ja sådär höll han på. Några
barn blev det inte och ingen familj heller fanns det plats för
i hans njutningar. En dag gick han till doktorn som undersökte honom
och konstaterade att han led av lungcancer. Mannen gick hem, satte sig
på verandan och tände en cigarr. Han läste på lappen.
Långsam och plågsam död. Nähä. Det ville han
inte vara med om. Han kontaktade Trans-time Institute i Linköping
och gjorde ett avtal om 30 års hyra i en kryonitkapsel. Han skulle
frysas ner i flytande kväve i minus 195 grader och djup- och bottenfyst
skulle han invänta den dag då vetenskapen hade funnit boten
mot lungcancer. Han avyttrade sina ägodelar och åkte till Linköping där den måttbeställda kapseln väntade i laboratoriet. Han sov natten före på hotell. Han drömde mycket och i drömmen drömde han att han drömde men inte kunde vakna. Det var otäckt och när han till slut vaknade på riktigt i hotellsängen var han svettig. Han hade glömt att fråga laboratoriet om det, om man drömmer när man är djupfryst? Han funderade på saken medan han rakade sig och beslöt sig för att det var omöjligt. Cirkulationen skulle ju upphöra. Drömlöst skulle han sova i 30 år och när han vaknade skulle det kännas som efter en vanlig natt. Han slängde rakhyveln i papperskorgen och åkte till Institutet. Han sjönk ner i sin kapsel. Man installerade en kanyl i ena armvecket och en annan i det andra. Långsamt tömdes han på sitt blod som droppade ner i en plastpåse som låg på hans mage och skulle förvaras där tills han väcktes igen. I samma takt droppade den sterila förvaringsvätskan in i honom. Den var kall. Långsamt sjönk temperaturen i hans kropp. Han blev allt stelare och hans tankar blev tröga. Med uppbjudande av sina sista viljekrafter och sin sista muskelstyrka sträckte han ut handen mot sin cigarrask, förde en cigarr till sin mun och drog in ett djupt lustfyllt bloss av en handrullad Havanna. Han hann aldrig blåsa ut röken innan frosten hade lägrat sig över hans läppar. Man skruvade på locket och fyllde på
med kvävet. Snart låg han i 195 minusgrader och mannen som
inte trodde på ett liv efter döden inledde sin 30 år
långa vila. Det gick väl en nio månader. Då
föddes ett gossebarn. Det var inte så långt därifrån,
i Mjölbytrakten, för själar är ju trots allt hemkära.
Det föddes en liten pojke som redan från början visade
prov på stark njutningslystnad. Å som han åt! Och vad
han njöt när blöjan blev fylld! Han växte upp och
han lekte och lekte, helst med flickorna, och han provade allt som en
kropp kan utvinna njutning av. Musik. Målningar.Tandtråden,
vårvinden, nagelknipsaren. Vin, när han kom i den åldern. Han utbildade sig till läkare och samlade
sig för en stor forskningsgärning. Han var ambitiös och
ville satsa på något unikt. Han gav sig ut på en jorden-runt-resa
för att finna det uppdrag som bäst skulle gagna mänskligheten.
I en liten rökig sylta träffade han en kväll en tiggarmunk. De kom i samtal och det visade sig att munken hade en liten påse av sällsynta läkeörter i sin ficka. De kunde bota det mesta. Särskilt andningrelaterade åkommor, sa munken. Men det fanns inte mycket kvar av dessa örter nuförtiden, och de han hade höll nu på att ta slut. Den unge forskaren lyckades byta till sig örterna
i utbyte mot en ask av de finaste Havannacigarrer. Han återvände
hem och började göra försök med extrakt av de sibiriska
örterna. Han genomförde detta i största hemlighet och när
han en dag lyckades bota lungcancer på en råtta började
ett Nobelpris att hägra. Men örterna var begränsade och
han hade inte kunnat finna några motsvarande plantor någonstans.
Nu föll det sig inte bättre än
att tiderna hade förändrats hit och dit som tider och finanser
har för vana. Transtime Institute i Linköping hade hamnat i
likviditetskris. Man var tvungen att skaffa in friskt kapital och kunde
inte finna någon annan lösning än att leasa ut några
av sina patienter, i sina kryonitkapslar. Till forskningens tjänst,
tro inte annat. Locket öppnades till kryonitkapseln, blodpåsen tinades, kanylerna anslöts och långsamt började man byta ut den sterila kalla förvaringsvätskan i mannes ådror, mot blod, varmt, livgivande blod. Forskaren fyllde kanylen med den unika medicinen. Långsamt steg temperaturen i patientens kropp. Frosten vek från ansiktet och droppade ner mot de igenisade öronen. Långsamt, långsamt började färgen att återvända till hans kinder. Forskaren lyfte kanylen mot lampan och knackade luftbubblorna. Oj, nu rörde det sig där i kryonitkapseln. Patienten vaknar. Nu öppnar han ögonen. Ett litet leende krasar till. Han sätter sig mödosamt upp. Plötsligt fylls laboratorierummet av den mest utsökta doft av ypperlig Havanna, när patienten andas ut det 30 år gamla andetaget. Forskaren ler och gör kanylen redo. Nu är det så här med själen.
Mannen som inte trodde på ett liv efter döden visste det inte.
Den unge forskaren visste det inte heller. Men jag kan berätta för
er hur det hänger ihop. Det är så här med själen,
att den är inte bara odödlig. Den är också monogam. Ställd inför det svåra
valet tillämpar själen samma princip som alla vi andra,
både då och nu: Sist in, först ut. Christina Claesson |
|