Tankar för Dagen om mardrömmar på hjul
Jag samlar på mardrömmar
Jag samlar på mardrömmar. Egna och andras. Vanliga drömmar är ofta vaga och undflyende för en utomstående. Mardrömmar däremot har tydligare handling, ofta en antagonist, och ett drama som rullar fram mot ett slut: att man vaknar upp med bultande hjärta. Mardrömmarna blir lättare att minnas och återberätta.
Sedan ett år rullar jag runt i en husbil med inspelningsstudio, Hjulstudion, och samlar in berättelser för Mardrömspodden. Jag har spelat in ett 60-tal hittills, berättade av barn och vuxna. En arrangör står alltid som garant att det är okej att hoppa in i den främmande husbilen. Det är skolor, fritidsgårdar, muséer, konstevents, imorgon ska jag samla drömmar bland studenter på Kristianstads högskola.
Första gången var det nervöst. Jag stod parkerad vid trottoaren under gallerinatten i Malmö. Hjulstudion var pyntad med lyktor och upplysta annonstavlor. Där inne var det mörkt och mystiskt med skelett i alkoven. Men hur skulle jag locka folk att stiga in? Jag tog på en sidenkavaj och svart cylinderhatt, det angav ton av cirkus. Jag hängde på fotsteget och slog mig i slang med folk som trängdes på trottoaren. Jag akände mig nästan som typ kvarterets bordellmamma. Hej, brukar du ha mardrömmar? De stannade till och samtalet var igång. Jag lyckades ofta locka in en eller två, och sen kom några med som sällskap. Max fem åt gången – Hjulstudion är bara 560 cm lång.
Man berättar anonymt men får välja ett alias. Träd, blomma, svamp. I Kristianstad är det djur. Jag disksuterar inget och ställer inga följdfrågor. De tar själva ansvar för tystnaden.
Jag har undervisat i muntligt berättande i trettio år. Unga och gamla, lågstadier och högskolor. Aldrig har jag fått så fina berättelser, så snabbt och enkelt, som i mardrömsberättelserna. Målande men distanserat. Sakligt och känsloladdat. Autentiskt och skräckinjagande. Inga choser, inga ursäkter. Ingen glömmer eller kommer av sig. Jag är djupt rörd över att anförtros detta.
Jag ser drömmar som ett kulturellt uttryck. De inspireras av andra konstarter och metaforer. Filmmedias närvaro är påtaglig, mer i ungdomars drömmar än i vuxnas. Aldrig nånsin har vi varit objekt för så mycket regisserat fantasimaterial. Det göder de ungas drömmar. Man ser lätt förlagan: bestialiska clowner, spöklika dockor och krigiska ninjor. Filmernas bildspråk stimulerar mardrömslivet – Är det en fördel? Eller är det en onödig, kanske skadlig belastning på unga oskyldiga sinnen? Svårt att säga. Barn har i alla tider tagit vad som finns till hand för att skapa berättelser av inre och yttre faror, och alltid vaknat upp och sökt tröst hos föräldrarna.
Det är fascinerande att se hur enkelt och lätt drömberättarna delger de mest fasansfulla saker: Jagade och halshuggna, vittnen till syskons och föräldrars död, avslutar de ofta berättelsen med ett litet skratt och en axelryckning: ”Jaha. Det var min berättelse!”
Även om det är min dröm, så kan jag aldrig hållas ansvarig för vad jag drömmer.
Tänk om vi kunde lära oss att se på vakenlivets känslor på samma accepterande vis.
Christina Claesson
Tankar för Dagen SR P1 20191028
