Summan av sinnena

I berättarundervisning på senare tid har jag haft en deltagare som har gravt nedsatt hörsel.  För att hon ska kunna delta måste alla övriga tala i en speciell mikrofon, som vandrar runt. I början var det lite krångligt att komma ihåg att få med mikrofonen. I övningar där många ska tala samtidigt från olika delar av rummet blir det än svårare.

Efterhand har mikrofonen tillfört något positivt. Gruppen blir disciplinerad till att tala en i taget, att inte avbryta varann och att på ett diskret sätt ”begära ordet” genom att sträcka sig efter mikrofonen. Mikrofonen (vars ljud inte går ut till gruppen) skapar också en fokusering à la standup, en hälsosam erfarenhet för berättare som annars ofta tränas i en mer yvig, högröstad stil.

Det som till att börja med kändes som en begränsning visade sig ge en ny kvalitet.

I denna procedur var vi alla fokuserade på att stödja ett sinne: en försvagade hörsel.

Så befann vi oss en dag i en lokal med fönster på tre av rummets sidor. En knepig lokal eftersom man vill undvika att hamna i motljus, vilket vi alltid tjatar om i undervisningen. Men dagarna var mörka och mulna och vi lärare gjorde bedömningen att motljuset inte var alltför besvärande. Och den fjärde väggen, som var fönsterlös, var visuellt hopplös som bakgrund eftersom alla stolar stod uppstaplade där.

Vi gjorde alltså en bedömning utifrån den visuella aspekten. Vi tänkte inte speciellt på vår hörselskadade deltagare i det sammanhanget. Vilket visade sig vara ett misstag. Hon läxade upp oss för att vi inte efterlevde de regler vi själva satte upp. Hon, som hörselskadad, är extra beroende av att kunna läsa på läpparna. Det lilla motljus, som för de andra inte kändes störande, blev tillräckligt för att hon skulle känna sig utesluten ur kommunikationen.

Helt riktigt. Vi tänkte inte så långt. Ett försvagat sinne kräver större omsorg om de resterande.

Nu vet vi det, och kommer inte att göra samma misstag igen. Tack! Man lär så länge man har elever.

(Samma bedömning gäller för övrigt inte bara hörselskadade utan även om man talar för åhörare som inte har svenska som första språk. De blir extra beroende av att kunna avläsa munrörelser och ansiktsuttryck för att förstå.)