STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN (till fler än en)
Tanke-för-dagen 9 december 2024, är en historia om aspekter på trohet och otrohet. Under hösten fick jag anledning att fundera över detta i levande livet. Här är hela texten:
eller läs hela texten:
STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN
När min mamma dog var pappa förkrossad. I 60 år hade han älskat henne vilket inte hindrat honom från att även väcka andra kvinnors förhoppningar. Hur nu gick till, det visste jag inte och vill inte veta. Han var över 80 när han blev änkling men det tog bara 3 månader så var han vilt förälskad i en ny kvinna och hon i honom. De kunde bara inte hålla händerna från varann och blev en saga på seniorboendet där de tassade till varandra i morgonrock genom den korridor i vars ändar de bebodde var sin tvåa. Ett psykologintresserat barnbarn konstaterade att morfar nog hade ett starkt libido.
Gott och väl så, om inte för att han aldrig slutade älska mamma. Foton på henne satt uppnålade överallt i hans lägenhet och han försjönk ofta i långa inombords samtal med henne.
Den nya, levande kvinnan blev galen, krävde att han skulle plocka ner fotona och med bibeln som tillhygge predikade hon ”låt de döda begrava sina döda!”. Till vilket min pappa kontrade, med ett annat bibelcitat ”Störst av allt är kärleken!” – Inte till två! – Jo Kärleken har inga gränser!
Ingen av dem var troende och demagogin resulterade snart i en ny kärleksresa till nån romantisk destination.
Vad min döda mamma å sin sida tyckte, det fick ju – i alla fall vi – aldrig veta. Säkert är emellertid att ett sådant dubbelförhållande aldrig skulle ha tolererats under hennes livstid.
Till sin egen förvåning fann pappa att han älskade båda och inte kände att det var konstigt.
Ändå sökte han efter en förklaring. ”Tiden.” sa han. ”Tiden är ett jordiskt fängelse. Tiden här räknas och mäts och är begränsad och därför bevakar man den. Men mamma har gått ur tiden. Ingen kan ta något ifrån henne. För hon har gått ur tiden.”
Han fick sju år med den ”nya” kvinnan som ju efterhand inte var så ny längre. En dag låg också hon på sin dödsbädd och där satt han och höll två kvinnors händer: hennes, som var döende, och så mammas, som dog 7 år tidigare. Båda hans händer var upptagna. ”Störst av allt är kärleken”.
Men han fick också bära sorgen efter två kvinnor.
96 år gammal låg han själv på dödsbädden. När jag kom dit såg jag att vårdpersonalen hade skruvat av en söt liten förlovningsring med sten i, från hans finger. Vad var det? Personalen log hemlighetsfullt bakom sin tystnadsplikt så mer om den saken fick jag inte veta.
När dödsboet skulle packas ner upptäckte jag att på baksidan av alla tavlor, där hade pappa tejpat fast alla foton på min mamma. Störst av allt är kärleken. Men husfriden har också sitt pris.
