Sydsvenska Dagbladet 5 mars 2000

Jag lyssnade i våras till en direktsänd debatt om skolfrågan i Malmö kommunfullmäktige. Man pratade i fyra timmar om att förbättra skolan. Det var erbarmligt att höra politikerna upprepa sina ramsor, alla lika förutsägbara. Socialdemokraterna vill ha en skola som är till för alla, moderaterna vill återinföra betyg i uppförande och ordning, kristdemokraterna saknar de andliga värdena, liberalerna anser att vi måste ha fler friskolor att fritt välja mellan och vänsterpartiet påstår som alltid att betyg leder till stress och konkurrensmentalitet. Alla bygger sedan sina argument på de övrigas brister - en mycket dålig grund för ett bygge.

Jag stod och dunkade pannan mot diskbänken där hemma, av förtvivlan över den improduktiva argumentationsnivå som våra valda representanter är fångade i. Det enda man till slut lyckades klubba var det platta påståendet: "Skolan är viktig för Malmös framtid." Tack, då vet vi det.

För partifolket är de egna principerna och färdiga analyserna viktigare än den konkreta verkligheten. När inte verkligheten överensstämmer med deras karta, då är det kartan som gäller. Men ute i skolverkligheten fortsätter förfallet och en kort ungdomstid går snabbt att förstöra.

Skolfrågan är komplex. Det är inte konstigt om man i ren vanmakt hemfaller åt sina trygga tankebanor.

Jag sätter mig ner vid köksbordet och försöker sortera. Det snurrar i huvudet. Jag radar upp alla påståenden jag samlat på mig, som jag själv eller andra fällt. Många är motstridiga, provokativa eller saknar bevisning. Men de är alla ärligt menade, och har uttalats på fullaste allvar av personer som upplever dem som sanna.
Jag numrerar alla påståendena. Det blir 107 stycken. Somliga är snarlika, eller kan samlas ihop till större begrepp. Jag formulerar om och stryker. Det blir 56 påståenden kvar: 56 påståenden om en kass skola.
(Man skulle kunna göra lika många påståenden om en bra skola, men det är inte den som är problemet just nu.)

Nu går jag igenom varje påstående noga och försöker se till vilket av de andra det främst leder. T ex: "23. Eleverna kan inte koncentrera sig" leder till "22. Eleverna lär sig inte vad de ska"
Och så vidare, tills varje mening fått en pil med hänvisning till en annan. Jag tar fram ett stort papper och börjar rita mitt flödeslandskap.

Detta kallas "vattenlogik" och är en tankemetod som skapats av Edward de Bono. Vattenlogiken skapar en konkret karta, en bild, över våra medvetandeströmmar, när den abstrakta analysen är svår att överblicka.
Principerna är:
1. Man utgår från sin egen varseblivning av verkligheten, inte efter önskningar, ideologier eller färdiga teorier.
2. Man ser vad saker leder till, inte vad de beror på.
3. Man ritar upp alltsammans som ett sammanhängande flödesschema.

Sedan tittar man på kartan. En sånt här flödesschema kommer alltid att sluta i en fast ögla, en cirkel som matar på sig själv, i oändlighet. Det finns också fasta uppsamlingspunkter, dit flera olika strömmar leder. Uppsamlingspunkterna är intressanta, här förenas en mängd olika flöden.

Mitt flödesschema ger följande resultat:
8 punkter förenas i en stabil ögla: ett viktigt samband: 8. Lärarna är utbrända > 7. Lärarna slutar > 42. Kontinuiteten bryts, kvaliten sjunker > 21.Eleverna lär sig inte vad de ska >29. Eleverna får dåligt självförtroende > 27. Eleverna misströstar om framtiden > 10.Eleverna revolterar > 2.Lärarna i vanmakt, otillräcklighet > tillbaka till: 8. Lärarna utbrända osv

Det framgår tydligt att den viktigaste punkten är nr 21: eleverna lär sig inte vad de behöver, dvs kärnan i verksamhetens mål. Detta skapar frustration hos både elever och lärare, vilken i sin tur försämrar kvalitén på undervisningen, o s v, i en negativ spiral. Alla övriga faktorer är bara mindre delfaktorer i denna stora brist:
Skolan ger inte den kunskap som eleverna behöver.

Det är ju ganska enkelt.
Man ser också att vissa andra frågor har en mer perifer betydelse. Segregationen, t ex, bidrar genom att språknivån sänks, men är inte en huvudorsak. Minskade ekonomiska resurser är inte en central punkt. Lärarnas låga status, i pengar mätt, är inte en central punkt. (Det kan man se genom att stryka dem i flödesschemat. Lösningen av de knutarna påverkar inte den stora cirkeln.)

Och ett häpnadsväckande sammanhang visas tydligt: Föräldrarna finns nästan inte med. De bidrar endast negativt när de i en sista desperat handling beslutar att flytta sitt barn till en bättre skola.

Ett flödesschema som detta är inte någon objektiv sanning. Den är en bild av, i detta fallet, mitt tänkande. I varje led där jag kopplat ett påstående med ett annat, kommer mina erfarenheter och värderingar till uttryck. Dessa kopplingar kan naturligtvis diskuteras. Säkert skulle var och en som upprättar en liknande lista, och utför kopplingarna, komma fram till ett eget flödesschema.

Men flödesschemat hjälper mig att klart se i vilka mönster mina tankar rör sig. Knutarna, de centrala naven för problemet, sitter inte alltid där man har tänkt sig. För mig framstår det plötsligt som mycket… inte enkelt, men klart: Skolans problem är att den inte gör vad den borde, nämligen ge adekvat kunskap. Disciplinproblemen är ett resultat av detta, lärarnas dåliga självkänsla är ett resultat av detta, utbrändhet är ett resultat av detta. I förlängningen ser jag också att såväl kriminalitet som drogmissmissbruk är resultat av att många elever påtvingas 12 års skolgång utan att ha lärt sig vad de behöver för att kunna försörja sig och leva ett värdigt liv.

Stabila cirklar som denna är svåra att förändra. Det kräver fantasi och djärvhet att bryta ingrodda tankemönster. Som tankeexperiment skulle jag vilja införa några "provokationer" i flödesschemat. Hur skulle den negativa cirkeln förändras av exempelvis följande åtgärder:
-Inför betygssättning av skola och lärare, gjord av föräldrar och barn gemensamt, och låt denna ligga till grund för lönesättningen. Vad leder det till? -Inför skollön åt barnen. Vad leder det till? -Inför föräldrastyre över skolorna, vilken (i stället för politikerna) anställer rektor och chefer. Vad leder det till? -Inför "föräldravärnplikt", dvs anställ elevanhöriga (t ex föräldrar, mor- och farföräldrar) som elevassistenter i skolan. Med lön. Obligatoriskt minst ett halvår per barn under barnets skolgång. Vad leder det till? Inför intagningsprov på alla sökande till lärarutbildning. Vad leder det till? -Uppställ konkreta praktiska mål för skolundervisningen och låt teorin bli medel (t ex kunna laga en egen majonnäs, göra en trespråkig hemsida, avlägga godkänt körkortsprov, konstruera en evighetsmaskin) Vad leder det till?

Jag önskar att alla kunniga, erfarna och engagerade politiker, lärare, föräldrar nu kunde sluta tjafsa, släppa prestige och invanda tankebanor, och enas om att med all kraft genomföra de åtgärder som behövs för att höja utbildningsnivån och värdigheten på skolorna, nu genast med detsamma! Ge ordet Prioritera dess verkliga innebörd! Med Kompetens, God Vilja och Sanning.

Christina Claesson