En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.

Jag är författare och jag ledde en skrivarverkstad på en Malmöskola förra månaden. Två veckor i en 8:a, temat var "Civilkurage". Kuratorn på skolan bjöd in mig, driven av sin passion för barnen och sin oro för deras framtid. Hon ordnade pengar för mitt arvode genom bl a klasskassor och bidrag från Författarcentum Syd.

Jag skriver den här redogörelsen manad av mitt eget civilkurage. Jag riktar den inte till offentligheten i första hand eftersom jag är rädd för att skada de få men utarmade krafter som trots allt finns.

Det jag såg av skolans värld är alarmerande, upprörande, skandalöst. En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt, och min slutsats av mötet med skolan är: barnen lider inte brist på civilkurage - de har bara inte fått lära sig ett sätt att uttrycka det. De vuxna däremot, som ansvarar för barnens utbildning och framtid, borde syna sitt eget civilkurage och inte blunda för de brister som skriker om att åtgärdas.

Detta är sammanfattningsvis min bild av vår ödeläggelse av eleverna:

Jag mötte en 8:a, en klass på 28 elever.

Det är löjligt att tala om undervisning. Större delen av lektionerna går åt till att försöka hålla klassen tyst, eller sittande, eller inom klassrummet. Eleverna kommer droppande en efter en, vartefter, och det är svårt att urskilja någon gräns mellan rast och lektion, början och slut. Ingen ber om ursäkt för att de kommer för sent, kanske för att det inte går att urskilja vad de skulle komma för sent till. Inte undervisning i alla fall. Eleverna tuggar tuggummi, dricker läsk, pratar i mobiltelefoner, studsar med basketbollar, springer runt och jagar varandra, hänger halvvägs ut genom fönstret, skriker högt åt varandra genom klassrummet, kallar varandra och lärare för "hora" och "bög". Några stycken, som man knappt ser, halvligger paralyserade över bänkarna och försöker drömma sig bort.

Klassen lär ha varit "exemplarisk" förra terminen. (Exemplarisk? - Knappast. Tystare kanske.) Av 28 elever är 7 st nya denna termin. Av 28 elever har 2 svenska föräldrar. Få av eleverna talar svenska utan brytning. De har sämre ordförråd än mina barn hade i 5-årsåldern. Få elever kan skilja på "hans" och "sin" när de skriver. Många förstår inte den bokstavliga betydelsen av ett ord som "självständig". Många kan inte skriva rätt genus till enkla ord som "bord", "tavla", "stol" ("den bordet", "det stolen".) Många kan inte, ur en slumpvis samling av bokstäver, bilda enkla ord på två bokstäver ("ha", "få", "ge".) De har svårigheter att ge en muntlig beskrivning av enkla föremål som till exempel en linjal. De flesta har inget begrepp om meningsbildning, punkt och stor bokstav. De blandar fritt versaler och gemener. Även om det är tyst och alla tycks lyssna, har de svårt att förstå enkla instruktioner. Varje instruktion måste åtföljas av att man går runt och berättar en gång till, för var och en, vad som ska göras. De har dålig uthållighet (10 minuters tyst arbete tycks vara en absolut gräns) och tror sig inte om att klara de enklaste uppgifter.

Hur är det möjligt att de ska kunna lämna skolan med godkänt betyg?

Klassen ger intryck att lida av kollektiv dyslexi-damp.

Är de dumma i huvudet?

Nej.

Många är flyktingar. Flera har krigsskador. Många har stora sociala problem i hemmen. Efter två veckors intensivt arbete lärde jag känna och tycka om många av eleverna. Jag fann många skarpa, klyftiga, humoristiska och varma människor. Märk väl - trots skolan, inte tack vare den. Jag gråter när jag tänker på hur illa rustade de är att klara sig i världen.

Det är 28 stycken könsmogna människor som i många delar av världen skulle anses stora nog att bilda familj. Här är de inte klara att lära sig stava.

Skolan jag mötte tycktes helt desorganiserad. Många lärare tycktes inte ha någon egen motivation att dra nytta av en gästande författares resurser. Flera av lärarna (som egentligen skulle följt skrivarverkstaden) tog tillfälle i akt att göra annat. Många var sjukskrivna. Rektorn var på semester i Grekland (2 veckor i terminstarten - är det lagligt?!)

Klassen hade två s k mentorer. Den ena var vikarie för den ordinarie som var sjuk. Vikarien satt handlingsförlamad i ett hörn, oförmögen att skapa tystnad och undervisning, chockerad. Han sjukskrev sig i sin tur andra dagen jag var där. En ny vikarie skulle börja när jag slutade. Det var meningen att hon skulle stanna i tre veckor. Hon var inte utbildad lärare. Hon satt med på flera av mina lektioner, och fasade för den dag hon själv skulle ta över. Hon höll i ett föräldramöte några dagar innan jag började. En (1) förälder kom.

I salen fanns inte kritor till tavlan. Många barn hade inga pennor när det var dags att skriva. Om de inte fått några - eller de hade struntat i att ta med sig, vet jag inte. I klassrummet fanns inga. Det fanns inget bokningsschema till datorsalen, med klasskrockar och korridorgräl som följd. Inte heller i datorsalen fanns pennor till tavlan. Printern fungerade inte.

Det var kutym bland lärarna att börja lektionerna med att vandra omkring i klassrummet med en papperskorg som eleverna skulle spotta ut sina tuggummin i. Varje lektion: en högutbildad, avlönad lärare, vandrar runt med spottkopp till eleverna! Jag skämdes.

När jag möttes av detta kaos bestämde jag mig för att skapa arbetsro, till att börja med. Med hjälp av kuratorn, en kuratorpraktikant, de ordinarie lärarna och elevassistenten lyckades vi trots allt åstadkomma en skrivarverkstad. Att åstadkomma något resultat, i form av utställning, eller publicerade texter, var bara att glömma. Kunde jag få dem att sitta stilla några minuter och bara använda pennan, var det en seger.

Jag började med att ställa upp dem i dubbla led utanför salen före lektionerna. Det tog varje gång c:a 15 minuter innan alla tuggummin var utspottade, mössor avtagna, mobiltelefoner avstängda, bollar undanstoppade och det var så pass tyst och lugnt att man kunde göra sig hörd utan att skrika. Jag förbjöd lärarna att vandra runt med papperskorgen.

Varje lektion inledde jag med reglerna för arbetsro: inte störa, inte låta sig störas, prata en i taget, inte komma för sent, vara samarbetsvillig. Alla som godtog reglerna fick räcka upp handen. Varje gång, undantagslöst, som någon bröt en av reglerna blev de utkörda. Det gick tack vare att vi var tre personer i klassrummet - en lärare och två ordningsvakter. En kunde följa med ut. Alla som kom försent fick stanna kvar ute, uppskrivna för frånvaro.

Eleverna tycktes chockade över att någon upprätthöll reglerna, som om det var första gången det hände. Det blev duster. En hel lektion kunde gå åt till att reda ut vem det var som stört genom att ringa till någon annans mobiltelefon. Alla ljög. Vittnesmål samlades för olika sidor. När jag bestämde att alla mobiltelefoner skulle ligga på katedern undrade de om jag ersatte dem om de skulle skadas. I detta bevakande av sina små rättigheter uppförde de sig som de intagna på kriminalvårdsanstalten, där jag också arbetat med skrivarverkstad.

Jag började se, att dessa barn är en spegelbild av de intagna på fängelset. Ett par år till, så sitter flera av dem där.

Rimlig arbetsro kunde till slut skapas genom att jag obönhörligt höll fast vid reglerna. Det kostade enorm koncentration och ansträngning - en förmiddag tog ett helt dygns krafter i anspråk. Det gick inte en dag utan att jag bestämde mig för att nu skiter jag i det här, nu går jag. Men jag stannade.

Jag berättade mycket sagor från olika länder och lyckades inspirera barnen att skriva flera berättelser. Så småningom byggdes en stomme till respekt och förtroende upp. De bad att jag skulle ordna studiebesök för dem på fängelset, för att träffa mina elever där. (Någon sa, "Min mamma har alltid sagt att jag ska hamna i fängelse. Jag vill se hur det är.") Jag lovade att ordna det.

När de två veckorna var över hade klassen kommit till en punkt där de vågade uttrycka, inför varandra, att de vill ha arbetsro. De var ledsna över sin oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen. De ville att jag skulle stanna kvar som deras lärare. ("Du är ju vår framtid.")

Studiebesöken kom till stånd, i tre etapper, efter jag hade slutat. Jag följde dem, på fritiden, till KVA på Kirseberg som är en klass-II anstalt för grova brott, straff mellan tre år och livstid. På anstalten har 70-80 % procent av de intagna utländsk bakgrund. Barnen fick möta tre fångar, och de fick en rundvandring i fängelset, ända ner i isoleringsceller och till spännbälten.

De intagnas och fängelsepersonalens reaktioner på barnen var också chock. "Precis så var jag när jag var i den åldern." "Har dom damp - allihop?" "Fruktansvärt omogna, som 7-åringar." "Fy fan - vi var helt färdiga efter ett par timmar."

Jag lyckades få med ett film-team att dokumentera ett av mötena. Förhoppningsvis kan jag fortsätta arbetet att göra en film som jämför den civila skolan med fängelsets skola (och jämförelsen kommer inte att utfalla till den förras fördel.)

Eleverna pendlar mellan två självbilder. Den ena att de inte är någonting värda, att de aldrig kommer att få nåt jobb och att de kommer att leva i en mellanvärld av svart marknad och socialbidrag. Den andra att de ska bli framgångsika rapsångare, idrottsstjärnor eller kändisar i största allmänhet. "Bara man är smart, så klarar man sig" är knepet att undgå fängelse. I sista hand lutar de sig mot att de i alla fall har hyfsade betyg.

Men det är betyg som är falska, som invaggar dem i en falskt trygghet och hindrar dem att se realiteterna. Jag är övertygad om att många elever släpps ut med godkänt enbart för att rädda skolans ära och ekonomi.

Det jag ser som kärnpunkten i skolans brister är ett ord som hörs ofta idag: respekt. Eller bristen på respekt.

Det sägs ofta att man ska respektera varandra, och kräva respekt av andra. Men förutsättningen för att det ska vara möjligt är att det också finns en självrespekt.

Av rektorn fick jag höra att det inte är skolan som ska fostra eleverna. Men de flesta elever är i skolan längre vaken tid än de träffar sina familjer. Om inte skolan ska fostra eleverna så anser jag likväl att det är ett enkelt uttryck för självrespekt att en arbetsplats förmår upprätthålla de umgängesregler som den stiftat - för personal såväl som andra. Hur ska man förvänta sig att elever ska respektera vuxna som inte kan respektera sig själva? Hur ska man förvänta sig att nya medborgare ska respektera det samhälle som inte respekterar sig självt? Att en lärare som nedlåter sig att bli spottkoppshållare och decibelvakt sedan också blir skälld för hora eller bög, det är inte förvånande. Det är bara konsekvent att en skola som låter sina lärare brännas ut, misshandlas och trakasseras också får dörrar insparkade och datorer saboterade. Och ett samhälle som inte förmår utveckla och stimulera de krafter och den energi som finns i växande ungdomar, ska inte förvåna sig över att denna framskapade brist på självrespekt sedan leder över i rent hat.

Om detta får fortsätta kommer vi inom några år att ha skapat oss en polisstat som är indelad i getton och avdelad med taggtråd och kravallstaket. Beväpnade elever är redan en realitet. Beväpnade ordningsvakter i skolan är snart en följd.

Lärarna är utbrända, sjuka, förnedrade och uppgivna. De känner sin vanmakt och ser det som sitt eget misslyckande, i det egna klassrummet. De vågar inget säga. De berättar för en i enrum sådant som de inte vågar andas en stavelse om på personalmötena. "Säg inte inte att jag har sagt det", var en inledningsfras som jag hörde flera gånger.

Jag har flera olika synpunkter på åtgärder som bör sättas in för att bryta den utvecklingen. Det är jag säkert inte ensam om att ha. Det viktigaste nu är emellertid att ansvariga vuxna, politiker, inser vilken katastrof vi håller på att gå emot, och tar sitt ansvar för att stoppa det.

Kom inte och säg att vi inte har råd. Ska det sparas snabbt är enklaste åtgärden att stänga alla skolor och sparka alla lärare. Någon undervisning är det ändå inte tal om. Om syftet bara är att hålla en generation blivande socialhjälpstagare och kriminella under uppsikt vore det billigare och mera effektivt med taggtrådsstängsel.

Jag vet att inte alla svenska klasser och skolor fungerar så här illa. Men jag liksom ni vet också att detta är ett problem som snart kommer att drabba samtliga - även de som inte själva haft oturen att segregeras till de här skolorna.

Om jag vore rektor med civilkurage, i en sådan här skola, skulle jag börja med att säga: Vi har misslyckats med att ge eleverna en sådan undervisning att de kan godkännas enligt den läroplan som råder. Skolan har därför inget berättigande, och stängs från och med i morgon.

Jag skickar den här redogörelsen som en inbjudan till diskussion. För egen del kommer jag inte att avsluta samtalet här.

Malmö 7 oktober 1999

Christina Claesson