Skiträdd med eller utan åskådare
I början när jag klättrade i träd kunde jag bli så där skiträdd precis innan jag satte foten i linan. I synnerhet om linan hängde helt fritt en 5-6 meter innan första anhalten i en gren. Och särskilt om jag var ensam, och det kanske till och med var mörkt. Svindelpaniken kunde också drabba mig när jag kommit halvvägs upp och insåg att jag svävade helt fritt i ett 11 millimeter tjockt snöre.
Och jag frågade mig: Varför utsätter jag mig för detta? Det vore ju mycket enklare att bara låta bli.
När jag senare fick med mig någon annan upp i trädet så försvann rädslan till stor del. Jag var fortfarande ansvarig, och nu inte bara för mig själv utan även för någon annan. Men det var som om rädslan inte kunde gå i spinn längre. Jag måste ju vara lugn inför den andre och det lugnade mig själv samtidigt.
Senast jag klättrade, bara för några veckor sen, lade jag mig raklång på en gren, 10 meter upp, och hade så när somnat. Blundade, bara flöt ut, som en tiger. Lät gravitationen lägga mina kroppskilon tillrätta. Fullständig trygghet, tillit. Njutning, enorm.
Så kan rädsla upplösas.
Nu är jag skitnervös för vad som ska hända imorgon när jag ska prova stand up för första gången. Men det konstiga är att rädslan kommer sig av att det finns åskådare. Det är publiken som är skräcken. Till skillnad från i trädklättringen där ensamhet var rädsla och sällskap gav lugn.
Här, just nu, slår det mig att det faktiskt är precis samma sak. Jag är rädd för att jag tror att jag är ensam om att göra det och att publiken bara finns där för att bevittna mitt fall. Det är min (självpåtagna) ensamhet som skapar skräcken.
Om jag i stället skulle se publiken som mina medhjälpare och samarbetspartners ? Mina medklättrare?
Hrm… Måste tänka på den.
Det där med scenskräck har jag lidit av i hela mitt liv. Ända sedan jag höll ”ett föredrag” för kurskamrater. Kände att mitt hjärta satt uppe i öronen hela tiden. Halsen var tjock. Föredraget handlade om primär och sekundär värksvaghet under förlossning. Mitt tillkortakommande var totalt. Kände mig som en pöl efteråt! Sedan har jag så smått lättat lite i den skräcken och kan till och med njuta lite av att säga något. Har haft något återfall.
Försöker NU tänka mig in i din likhetstanke mellan trädklättring och stand up. Utsatthet i vartfall kan jag förstå. Det du skriver sedan känner jag precis igen: ” jag tror …. publiken bara finns där för att bevittna mitt fall…. (självpåtagna) …. skapar skräcken.”
Väldigt bra att läsa detta! Mitt i prick!
Är inne på att åka dit och efter denna bloggen så känner jag att jag stärker dig om jag kommer. För jag går dit för att roa mig iså”fall”!
Mycket mycket lycka till i kväll!
Gerd
Skräcken försvinner när man tar börjar känna att man behärskar det. Då kan man ta det fulla ansvaret. Publiken kan definitivt bli dina kompisar. Men det kommer alltid vara du som har det fulla ansvaret för situationen.
I början får man ett större ansvar än vad man egentligen är mogen för. Och det är bara idioter med högmod som inte blir nervösa i det läget.