Retorik vs storytelling

Retorik är en urgammal disciplin. Man kan fråga sig om det är ett akademiskt ämne, ett hantverk eller en konstart. (Den här frågeställningen tar vi upp i program 1.)

Storytelling, eller muntlig berättarkonst, är lika gammalt. Storytelling fanns före skriftspråket. Skriftspråket är som en ynka liten minut på det mänskliga språkets urtavla.

Genom berättarkonsten har så gott som all mänsklig kunskap och erfarenhet sparats och överförts innan boktryckarkonsten och alfabetiseringen blev allmän. Rim, ramsor, verskonst, sånger och olika retoriska figurer hjälpte till att memorera berättelserna från generation till generation. Enstaka grottmålningar och hällristningar kompletterade.

Storytelling och retorik har mycket gemensamt men skiljer sig också på vissa punkter.

Berättarkonsten är en del av retoriken och retoriken en del av berättarkonsten.

Retorik är konsten att övertyga – inte genom övertalning utan genom att skapa en gemensam tanke via orden.

Storytelling är narrativ och bygger på en dramaturgi. Ett händelseförlopp skildrar kausalt något som förändras och utvecklas. Det finns en början och ett slut.

Den främsta skillnaden är graden av fiktion. I berättarkonsten är det en dygd att ”ljuga”, eller skapa fiktion. I retoriken är lögnen en dödsfälla. Man skulle kunna säga att berättarkonsten förhåller sig till retoriken som romanen till journalistiken.

Själv är jag ju berättare, inte retoriker. Jag diktar upp alternativa verkligheter och fantasin och skrönan är mina viktigaste redskap.

När jag nu förberedde radioserien om retorik har jag fått sätta mig in i retorikens grundbegrepp. Det är intressant att finna att de viktiga ben som retoriken vilar på, triaden ethos – logos -pathos, gäller i lika hög grad för den berättande artisten.

Ethos är den trovärdighet man presenterar sig med i mötet med publiken. Även om man berättar en uppenbart lögnaktig skröna är det viktigt att man själv och berättelsen har trovärdighet inom just denna publiköverenskommelse: att låta sig lustfullt luras in i en fantasiberättelse. Trovärdigheten gäller inte bara innehållet utan även den artistiska övertygelsen i framförandet.

Logos skulle i skrönans fall kunna betyda logik, att de kausala sambanden är vattentäta och att man inte låter lyssnarnas fantasi störas av tvivel eller frågor kring möjligheten i det som skildras. Juvattentätare logik desto större möjligheter till ett fantasifullt lurendrejeri.

Pathos är den känslomässiga drivkraften. Förmågan att väcka skratt och tårar.

Det ger mig nya perspektiv på berättarkonsten att använda retorikens tydliga och klassiska begrepp. Det förvånar mig lite att berättarkonsten, så som jag känner den i dagens Sverige,  inte har öppnat dörrarna för detta. Jag har en känsla av att vi ”artister” lite grann rynkar på näsan åt det som vi uppfattar som mer manipulativt eller affärsmässigt. Kanske är det samma attityd somvi hör många ge uttryck för när de likställer ”retorik” med muntlig manipulation. Det där är ju bara retorik.

Det som öppnade min dörrar för retoriken var när jag insåg att retoriken är demokratins förutsättning. Med ord, inte med svärd, ska samhället byggas. Då måste våra argument luftas, prövas, revideras och granskas.

Då gäller det inte bara för talarna att lära sig tala övertygande. Det gäller i lika hög grad för lyssnarna att kunna genomskåda övertygarnas argument.