Ranelids metafor

Med vilken hastighet rör sig ord?

Det nyinstiftade Ranelidpriset ska belöna elever som skapar fina aforismer och metaforer. Ranelid intervjuas i DN och påstår bl a att ”Ordet (…) rör sig med ljusets hastighet och ingen människa kan undkomma det.”

Rör sig ord verkligen med ljusets hastighet? Ja det skulle kanske gälla skriftspåket då, som med ljusets hastighet rör sig från boksidan eller skärmen till ögat. Det talade ordet däremot borde rimligen röra sig med ljudets hastighet, eftersom det når människan via öronen.

Ranelid påstår även att prisets syfte är ”Att lyfta fram glädjen hos eleverna att formulera sig, som en motvikt till det förtryckande, förringande språk som kan höras på skolgårdarna.”

När jag läser detta hör jag inombords skolgårdsljudet, ett av de vackraste ljud jag vet. Skrik, tjut och skratt modellerade till en barndomskör. Bråk och gråt och skäll också så klart, det ingår. Där finns gnistrande kreativitet sida vid sida med schabloner och dumheter. Men att utmåla skolgården som ett slags centrum för fulspråk är okunnigt och fördomsfullt.

Och vad skulle i så fall motsatsen vara? Klassrummen? Biblioteket? Kära Ranelid, kom inte och påstå att dessa rum skulle vara befriade från förtryckande eller förringande språk.

Hur ska de nya fina poetiska orden skapas? Med penna i hand och rynkad panna?

Själv tror jag att de vackraste orden skapas spontant, i en lekfull och fri sinnesstämning. Skolgården kan vara en synnerligen kreativ miljö.