Pecha kucha

En ny berättarform är pecha kucha, som är japanska och betyder ”snacka” (om jag har fattat rätt). Det består i att man talar i 20 sekunder till 20 bilder som visas på stor screen bakom en. Det  blir 400 sekunder = 6 minuter och 40 sekunder.

Det är ett bra format som  förhindrar långrandighet. Det kräver disciplin och förberedelse. Ingenting för chansare.

Det är en bra utmaning för mig som gärna blommar ut på scen och improviserar. Mycket av det där kommer sig av lathet, att jag har så svårt för att repetera. Ibland tillför ögonblickets sökande en närvarokvalitet. Ibland riskerar det att bli flummigt eller helt enkelt ta för mycket tid.

Igår begick jag min debut som pecha-kucha-talare, i Göteborg. Där var 600 i publiken (!) på Park Lane och vi var 11 talare. Inträdet var fritt, vilket delvis förklarar den stora publiken, men inte helt. Formen förtjänar verkligen sin publik. Det var inspirerande berättelser med hisnande variationer mellan högt och lågt. Entreprenörer och konstnärer om vartannat.

Det blev en föreställning med rappt tempo och utan longörer. Alla hade levererat sina 20 bilderna en vecka tidigare och arrangören Jesper Larsson hade laddat in dem på sin laptop. Det var han som styrde bildvisningen, exakt 20 sekunder per bild.

Inget utrymme för skitsnack och tomma artighetsfraser.  Ingen talare har minsta chans att breda ut sig på de andras bekostnad. En välgörande disciplin.

Själv talade jag om trädklättring och storytelling.