Ord, Musik, Kritik
Två händelser samma dag gav mig en upptäckt.
För det första sitter jag på eftermiddagen i en paneldebatt på Författardagarna i Lund, som har rubriken ”Kan man läsa en bok som fått bra kritik?”. Det är Katarina Mazetti, Johan Teorin och jag.
Jag är inte så intresserad av kritik, eller kritiker. Litteraturkritiken är alltför ofta en parasitär verksamhet som drivs av önskan att åka snålskjuts på andras verksamhet. Allt för många är inriktade på att rangordna, risa eller rosa, bedöma, rata – mer än att utvidga upplevelsen, ge ett (för både läsare och författare) inspirerande gensvar.
Jag kommer på jämförelsen med en skogspromenad. Inte ställer man sig efteråt och bedömer skogen? ”Nä träden var inte riktigt i form idag. Ljuset kunde varit bättre. Jag vet en skog i Frankrike som är fan så mycket snyggare.”
Nä man låter skogen få vara en upplevelse. I bästa fall har man någon i sitt sällskap som kan peka ut en sällsynt mossa, eller visa en var spillkråkan börjat hacka bo. Så borde också litteraturkritiken fungera: utvidga, ge mera.
På kvällen spelar Filosofiska Rummet in sitt program ”Varför musik?” för publik på Inkonst i Malmö. I panelen sitter bl a filosofen och musikern Ladislaus Horatius. Han säger att musik består i att försätta lyssnaren i vibration, utan frågor. Medan språket alltid väcker en argumenterande instinkt: håller jag med om detta, eller varför säger han så, vad tycker jag? Att det intellektuella språket i sig är en kritisk funktion.
Då tänker jag som berättare, att mitt språk ska vara som musiken: det ska försätta lyssnaren i vibration, inte väcka kritikern.
Berättelsens vibration är främst bilder, men även de andra sinnena: dofter, smaker, ljud, taktila upplevelser. Den intellektuella kritiska förmågan ska utnyttjas för att förstärka bilderna, inte motarbeta dem.
En bra berättelse fungerar som musik framförd med instrumentet ord. Ja! Tack så mycket, lördag, för den insikten.
Två tankar: Det är väldigt svårt att komma från ordens inbyggda antagonistiska natur. Själva det faktum att det finns motsatsord borgar för detta. Man får skriva värsta (=bästa) poesin för att frånkoppla denna fakultet, och ändå kommer vi att tycka att ett ord är perfekt medan ett annat har en fadd smak.
Detta på gott och ont. Det är svårt att efterlikna musik – utan musik.
Den andra tanken handlar om kritik och kritiker. Jag har gjort tankeexperimentet att föreställa mig allt innehåll i musikens domän (toner, rytmer, musiker, instrument, kompositörer, publik, konsertsal, musikalitet, musikvetenskap, etc.) och för egen del kommit fram till att kritkerns roll inte hur som helst kan tas bort, inte om man inte eftersträvar någon slags amatörkindergarten. Och även om man tycker om sådant kommer frånvaron av kritik, ”rätt” och ”fel” och smakdomare till slut att skapa gäspningar och tråkig laissez faire.
Vi har också ett bra exempel på vad som händer när kritikerna sover: Andrew Lloyd Webber i rollen som Musikalens Kung.