Och varför skriver man då ett brev?
Man vill säga nåt man inte kan säga direkt. (Den andre är bortrest, död, sjuk, fängslad. Döv? Svarar inte på telefon eller vill inte lyssna på en, kan inte genomföra ett samtal.)
Man vill säga nåt man inte vågar säga direkt. (Det är känsliga saker, eller straffbara. Man skäms. Man är rädd att få på truten. Man är generad. Man är räddd för att bli motsagd.)
Man behöver råd och hjälp i en fråga som kräver eftertanke.
Man vill berätta för någon att man tänker på den. (Jag älskar dig, jag saknar dig, jag undrar hur det går för dig. När kan vi träffas? Vill du träffa mig?)
Man vill ljuga. (Svårare att genomföra lajv.)
Man vill formulera sig genomtänkt. (Det är komplicerade saker som kräver eftertanke. Eller man vill ha överläge och försprång.)
Man vill bara avreagera sig och bryr sig egentligen inte om svaret. (Man vill få det sagt. Säga ett sanningens ord. En gång för alla.)
Man vill bara strukturera sina tankar och vet inte ens om man tänker skicka brevet sen.
Man vill att det ska finnas bevis på vad man sagt. (I rätten, i eftervärlden, inför litteraturforskarna, arvingarna, pressen eller i en framtida roman man tänker skriva.)
Man tycker om att skriva helt enkelt och vill ha ett svepskäl.
Man vill berätta nyheter om gemensamma angelägenheter.
Mer? Nu måste jag snart bestämma mig…
