Obama och manusen

Barack Obama har av sina motståndare kommit att kallas för teleprompter-presidenten p g a det flitiga användandet av teleprompters i sina tal. Nu har han alltmer övergått till pappersmanus och i förvirringen mellan de båda formerna hamnade han i talarens värsta mardröm när han igår uttalade sig om skjutningen mot Rep.Giffords. Var hon död? Eller lever hon fortfarande? Titta 1:16 in i klippet:

Obama säger: ”Gabrielle var min vän…” (Gabrielle Giffords was a friend of mine…) Sen tittar han ner i manuset och det går upp för honom att hon inte är död än. I tre oändligt långa sekunder inser han situationen. Och sedan beslutar han sig och övergår till presens: ”Hon är …” och följer det sedan konsekvent.

Jag har inte kommit fram till hur jag ska tolka det. Antingen råkade han säga fel när han sa ”was” och blev påmind om det riktiga när han tittade i manuset. Eller så stod det ”was” i manuset, kanske som en säkerhet ifall Gifford skulle hinna avlida innan talet hölls. Talet är faktiskt skrivet som om det handlade om en person som har omkommit.

Men Obamas fadäs kommer sig troligast av att han pendlar mellan två olika system i talmemoreringen. Han är van vid telepromptern och tappar tråden när han tvingas titta ner i ett pappersmanus.

En teleprompter är en digital platta där ens löpande manus kan läsas i ögonhöjd. Man slipper titta ner i ett pappersmanus och därmed bryta ögonkontakten med publiken. Obama har två sådana och man kan se det på att han vänder huvudet än åt höger, än åt vänster, i sina tal. Han har fått mycket kritik för detta, och särskilt för att han använder dem alldeles för ofta, även i mindre, informella sammanhang.

I Retorik i P1 program 4 talar vi om de estetiska aspekterna och själva framträdandet, d v s actio som retoriken kallar det. En fråga som kommer upp är just den om manus eller inte. Elaine Bergkvist råder talaren att ha manuset i huvudet och i osäkra fall ha en lapp med stolpar gömd, att plocka fram vid blackout.

Om världsfreden hänger på ens ord, kan det förstås vara klokt att ha manus. Statsminister Göran Persson, som ofta talade utan manus, fick mycket kritik för detta vid sitt besök i Kina 1995, då han gjorde ett olämpligt uttalande. Han ursäktade sig i efterhand med att han hade talat utan manus.