Men ändå storytelling?

Jag drev med Ikeas storytelling för en tid sen, både här och på radio. Jag var skeptisk mot vissa former av corporate storytelling. Strax därpå annonserade jag ut en workshop i storytelling för turismföretagare, där jag är lärare.

Hur hänger nu detta ihop? Talar jag med dubbla tungor? Dissar ena stunden, säljer nästa…?

Låt mig förklara.
För tre år sedan påbörjade jag min fastrotning i Tjörnarp, en by i mellersta Skåne där jag haft fritidshus sedan 1988. Jag fick kontakt med några småföretagare i byn, som ville bilda en företagarförening och som övertalade mig att bli med.
Det var lite trögt för jag har aldrig sett mig som företagare. Kulturarbetare, hette det ett tag, och sen när jag skaffade egen firma (i början av 90-talet) blev det frilans.

Men småföretagare är vad jag är, ur näringsmässig synvinkel.

Mina tjörnarpsvänner föreslog att jag skulle ge en kurs i berättande för dem, som start på vårt samarbete i företagarföreningen. Så blev det. Under en weekend var jag deras ledare i forskandet efter stories och det kom mycket att handla om varför man var där man var, i positionen som företagare i den eller den branchen.
Efter 2 dagar kändes det som om vi var syskon i samma familj.

Företagandet, för såna som oss, är så oupplösligt förenat med våra privata livsöden. Jobbet är vårt liv och livet vårt jobb. Det är inte bara konstnärer som lever konstnärligt i sin försörjning. Alla har sin passion, sin grej som man brinner för och gör stora uppoffringar för. Men som man också får belöningar ur som inte bara räknas i pengarna.
Då började min omidentifikation. Det var lite som att emigrera. Inte bara från stan till landet, men också från en ekonomiskt naiv inställning (där jag skröt med att aldrig ha läst näringslivsbilagan i dagstidningen) till att numera betrakta småföretagare som jordens salt.

Så är jag också storyteller, berättare, författare…

Genom tiderna har berättelser alltid utnyttjats för andra syften än sig själva. Kyrkan har velat pränta in sin religiösa norm, skolan har använt den för att nöta in kunskap, föräldrar har använt sina pedagogiska fiktioner och skrämt barnen för brunnsgubben, näcken, sotarn mm.

Idag är vi utsatta för ett överväldigande informationsflöde som det är ett hårt arbete att sortera bort, bara det. Vi har blivit skolade till skepsis och misstänksamhet, vi är kritiska konsumenter med källkritiken parat redan när vi tömmer brevlådan. Reklam, politisk propaganda, beskäftig samhällsinformation och livsstilsrådgivning… allt detta gör att vi sluter oss för berättelsernas frigörande och magiska kraft. Vi får svårt att ge oss hän i ett oreserverat lyssnande.

Jag vill försvara berättelsernas sanna kraft och det oreserverade hängivna lyssnandet.

Det är detta jag menar, när jag å ena sidan dissar och å andra sidan säljer. Jag vill uppmana och hjälpa till med sanna, gripande, förförande berättelser men jag vill vara kritisk mot manipulationsförsök i storyns form.

Jag är säker på att de förra (de sanna, gripande, förförande) berättelserna även finns bland företagare och i verksamheter. Dem vill jag hjälpa fram och de är också en vital del av vår kultur, för att inte säga vårt kulturarv.

Men jag vill inte bidra till manipulativa historier som lyssnarna måste möta med misstänksamhet eller avvärjningsförsök.

Läs gärna denna understreckare av Sara Kristofersson i Svd härförleden, som ger mer kött på benen i samma riktning.