Magiska Män vid gammelboken

Historier om manfolk med häpnadsväckande egenskaper. Och då snackar vi inte muskler och matcher. Här är det magi, erotik och trolleri i skön blandning. Det är berättarföreställningen om Magiska Män.

I Lund finns denna underbara gamla bok, alldeles bakom Stadsbiblioteket. Den satt jag ofta och glodde ut på när jag studerade i Lund på 70-talet. Boken är förstås mycket äldre än så, jag skulle tippa på 500 år. Här har jag haft tre sena kvällsföreställningar i sommar, Magiska Män. De var en del av Sommarlunds program. Så här såg det ut innan publiken kom:

I föreställningar vid träd har jag dekor som är fantasieggande men samtidigt så naturnära som möjligt. Ingen elektricitet och så lite teknologi som det går. Den här isskulpturen har jag haft sedan jag berättade på Glimmingehus 2002. Jag fryser in rosor eller annat säsongsaktuellt och hänger upp när jag berättar utomhus, eller i lokaler där det passar. Isen smälter droppvis ner i en stor silverskål och det blir en hypnotisk ljudeffekt. Nytt för i år var att jag monterat in en liten lampa i isen, så den lyser lite inifrån. Så lite elektricitet var det – men inga sladdar!

För var säsong utvecklar jag trädberättandet steg för steg. I år har jag börjat rigga saker där jag kan utnyttja både höjden till grenarna och de fall och lyftmöjligheter det ger. Eftersom jag ät rätt erfaren trädklättrare vid det här laget kan jag kasta upp fästpunkter till omöjliga ställen och hänga fast saker där. Jag hade med mig en hink full med rosenblad jag plockat i min trädgård. Hinken hängde jag upp högt över publikens huvun bland lövverket. Den är svart för att inte synas så lätt underifrån.

Hinken hänger med en tunn lina i handtaget, över en gren, och en annan lina är fäst i bottnen på utsidan. Båda linorna leder ner till mig på marken, där jag knutit fast dem vid en korg. Vid rätta läget i slutet av föreställningen drar jag i det rätta snöret, hinken tippar långsamt och ut flyger alla rosenbladen ner över publiken. En fin och vacker överraskning.

En av berättelserna handlar om en ängel som ibland kliver ner på marken. Det är en annan sak än att vara fallen! Jag avslutar den genom att dra i en annan lina. Då kommer änglavingarna (med inbyggda små cykellyktor i) svävande ut från grenverket och lyfter sakta upp till kronans innertak, där de stannar, blinkande.

Första kvällen kunde jag inte få ner dem igen. Den svarta linan jag valt var för trög och fastnade på barken, trots att jag hade fäst en halvkilos kastpåse vid vingarna som tyngd. Så vingarna fick hänga där i några dygn, men lamporna slutade inte att blinka. Till slut fick  jag den att glida ner genom att svänga linan i öglor upp mot grenen – ett lassotrick.

Hur det var att sova i boken? – Läs mer om det i nästa inlägg.