Livräddning

Det är inte var dag man räddar livet på nån. Men idag skedde det faktiskt.

Det var en underbar morgon. Tunt lager nysnö ovanpå den gamla, blåmättad himmel, värmande sol… Jag tog kameran med på morgonpromenaden och extra lång tur mot andra sidan sjön. Inspirerad av peterc (som har en fotoblogg med fina bilder av Öresund) ville jag plåta sjön med sin knappt veckogamla nyis. Ovanligt att sjön knappt frusit i vinter! Och lika ovanligt att isen lägger sig så jämn och slät som den gjort över påsken. Klockan är knappt 8 och skuggorna är långa. Där ligger min skugga över isen och bredvid mig sitter min hund Robin. Det skulle kunnat vara den sista bilden av honom i livet…

Jag fortsatte längre fram för att se hur långt bastubygget kommit. Titta där – den flyter! Snart är den klar. Sen ska den ut mitt i sjön och man får åka eldriven flotte ut.

Sen blev jag fångad av träden där borta. Jag samlar på foton av trädristningar (en sorts kärlekens hällristningar) och där fann jag några fina exemplar. Titta på den här stolta damen som frusen står och väntar på badgästerna…

Djupt försjunken i hemligheterna bakom detta mystiska SMS-träd har jag glömt hunden. Jag hör ett ylande och ser Robin i vattnet, långt ute där isen är som svagast. Han ligger med frambenen över iskanten och försöker förgäves kravla sig upp. Jag rusar ut på bryggan. Men han är för långt ute och det finns ingen chans att jag kan nå honom. Han är så ynkligt våtliten där på kanten och tittar hjälplöst på mig, krafsar resultatlöst på den hala kanten.

Man tänker fort i såna lägen. Jag måste ha något att nå ut till honom med. Det ligger en kanot där, jag tar tag i den och vänder den – men den är fastkedjad i trädet. Ingenting annat finns som jag kan använda. Jag rusar ut på bryggan och sätter försiktigt ner foten på isen för att se om den bär mig. Nej, det knakar. Kanske kan jag sparka sönder isen så Robin kan simma in? Jag sparkar. Och så halkar jag. Och kraschar rätt igenom isen.

Då blir man glad när man känner bottnen med tåspetsen!

Jag tror knappt jag hade vågat hoppa i självmant. Men när jag väl hade trillat så var det bara bra! Med vatten upp till halsen bankade jag på isen och lyckades bit för bit knäcka av flakstycken ut mot hunden. Jag klarar det här, var nog det enda jag tänkte. Med näsan precis över isytan nådde jag hans halsband och drog honom in mot bryggan. Sen skulle jag bara upp själv också. Jag knäckte mig vidare in mot stranden.

Vi hade en halvtimmes promenad hem. Solen lyste så det var fint, men det var ju fortfarande minusgrader. När vi kom hem hade Robins päls frusit till ett knippe klirrande istappar och min dunjacka var ett krasande isskal. Mina kängor var fulla med sjövatten, men det blev uppvärmt av fötterna så det var inte så farligt.

Kameran blev förstörd för den låg i jackfickan. Jag hämtade min andra kamera och förevigade Robin innen vi gick in till brasan för att tina.

Vi är rätt så glada nu. Kul att veta att man kan agera när det gäller, och kul att vara varm och torr igen!

Men jag grubblar på den där mystiska SMS-damen. Är hon kanske en träd-demon? Och i så fall – var det hon som fick Robin att trilla i, eller var det hon som hjälpte mig att klara honom? Får gå dit en dag och snacka mera med henne.