Jag ser dig

Jag läser nu…

”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Det är så jävla hemskt att jag knappt vågar läsa. Mitt hjärta klappar för Oskar, som får spö av kompisarna, har en pappa som super och som är ihop med en vampyr.

På s 235 (pocket) sitter han på t-banan efter att ha rymt från pappan:
”Några platser bort satt en man och läste i en bok. Oskar böjde på huvudet för att kunna läsa titeln, men kunde bara se författarnamnet: Göran Tunström. Inget han kände till.”

S 236:
”Den läsande mannen sänkte sin bok, tittade efter ungdomarna på perrongen. Sedan vände han sig mot Oskar, tittade honom i ögonen. Och log. Oskar log flyktigt tillbaka, låtsades sedan rikta sin uppmärksamhet mot kuben.
I bröstet kände han en känsla av att han … blivit godkänd. Mannen hade sett på honom och sänt tanken Det är bra. Allt du gör är okej.
Han vågade ändå inte titta på mannen mer. Det kändes som att mannen visste.”

Jag tänker på dessa meningar i flera dagar. De hjälper mig att stå ut med läsningen. Det är så hoppingivande.

Så kan det vara i livet: ett litet flyktigt leende från en medpassagerare kan vara det som hjälper en att uthärda det outhärdliga.

Så önskar jag också att litteraturen ska hjälpa mig: ett flyktigt leende: du duger: allt du gör är okej.

Jag ser dig. Det kommer att gå bra.

Undras om det inte rent av är Gud som sitter där på t-banan. Klart att Gud läser Tunström.