Jag nyttjar barnarbete
Jag har deadline på tre viktiga jobb på måndag. Jag har svårt för att säga nej så jag har samtidigt åtagit mig att passa ett av barnbarnen i fyra dagar. Han går i skolan så jag borde rimligtvis kunna arbeta ostört på dagarna. Men han blir småsjuk, ont i magen, och måste hämtas. Då blir det stressbryt här.
Som ensamstående mamma till två barn, och frilansande författare, fick man vara uppfinningsrik för att organisera arbetsron. Det är ett tag sen nu, men i gengäld har jag idag fyra barnbarn och uppfinningsrikedomen måste ta nya tag.
Jag har varit frilans, alltså egenföretagare, hela mitt yrkesverksamma liv. Jag är inte rik, men snudd på skuldfri och gör alltid det jag själv har lust med. Jag har blivit en jäkel på att se ekonomiska möjligheter i knasiga idéer. Mina vuxna barn tycker ibland att jag är alltför fokuserad på att dra in pengar. Det har inte alltid varit så populärt att jag avlönat barnbarnen för att genomföra enkla uppdrag i hem och trädgård, ibland även i anknytning till mitt jobb.
Jag hävdar så klart att det är för deras fostrans skull, de ska lära sig disciplin och att ta ansvar. I själva verket är det förstås mer en typ av mutor för att de inte ska störa mig medan jag sitter och skriver eller vad jag nu gör som jag kallar jobb. Och föräldrarna anar ju risken att barnen ska förvänta sig samma belöning för att rensa deras blåbär. Själv har jag också börjat dra örona åt mig när barnen kommer hit och antydningsvis avslöjar hur många hundra de saknar för att kunna köpa drömlegot eller vad det är.
Så jag försöker en ny metod. Jag skriver en lista på saker som ska vara klara före måndag. Vänsterkolumnen är jobb, högerkolumnen är hus- och städgrejer. Nu är det barnbarnet som ska se till att JAG får gjort grejerna, och för varje uppgift jag avslutar får han en summa: 30 kronor för jobb och 20 för städ. Ungen har piskan, jag jobbar.
Han bör kunna klara det fastän han har ont i magen (det har förresten gått över redan). Jag kan inte anklagas för att utnyttja barnarbete. Igår kväll låg han i soffan och glodde på mig medan jag sydde sofföverdrag. Han bekymrade sig för att jag kunde råka sy mig i fingrarna och det var av uppriktig omsorg om min hälsa. Så långt som att tänka att det skulle minska hans förtjänst har han inte kommit. Än.
I morse var det piskan på klockan sju.
– Upp och jobba mormor!
– Vad ska jag göra?
– Första grejen på listan!
– Specificera, annars kommer jag att skolka.
– Vilken ska jag säga då?
– Det där med brevet till patentverket, det är jobbigast, jag vet att jag kommer försöka smita från det.
– Okej mormor. PATENTVERKET! NU!
– Ja vänta, jag ska bara —
– NEJ! JOBBA!
Nu tror han att jag jobbar med patentkorrigeringen eftersom jag sitter vid datorn, men jag smiter för jag skriver ju det här. Men SEN blir det patentverket (usch nu smyger han bakom min rygg och kollar vad jag gör) och brevet ska postas före fem.
Jag har förstås en jävulsk förhoppning med den här planen. När han märker att dagen går och vi endast har bockat av ett 30-kronorsjobb och tre 20-kronors, kommer han att inse att här behövs det nog en insats. Och då blir det inte barnarbete, utan frivillig hjälp från tjänstvilligt barn.
