Jag-formen

Läsfrossa! Det slår mig att nästan allt jag läser är i jagform. Tillfällighet, eller?

I mina egna berättelser använder jag ofta första personens perspektiv. Det faller sig naturligt, och när jag berättar muntligt ger det autenticitet åt berättelsen (även om det är en skröna och det gäller att ljuga folk fulla på ett trovärdigt sätt). Men i den muntliga situationen medför det en begränsning: jaget måste vara trovärdigt och ”jag” kan inte berätta om sådant som jag rimligen inte kan känna till. I annat fall måste jag låtsa att ”jag” är någon annan än Christina, och då är jag inne i ett teatralt gestaltande. Inget fel i det, i och för sig, men det skapar andra förväntningar och ställer andra krav på gestaltning, än den rena berättarkonsten.

På scen, i realtid, kan ”Jag” kan inte berätta en historia som slutar med att jag dör, om jag inte samtidigt gestaltar att jag är ett spöke eller en ängel, eller en eller annan teatral gestalt.

Den allvetande författaren, som skriver bok i tredje personen och ställer sitt eget jag i bakgrunden, kan röra sig fritt över tid och rum, ut och in i allas känslo- och tankeliv. Men jag-berättaren måste på något vis underordna sig sina egna begränsningar, även i de fall då man skapar sig ett helt fiktivt jag.

Hur löser då författare detta?

För det första genom att referera samtal med personer som i sin tur återger händelser man inte själv kan känna till. Dessa blir då ett nytt berättarjag som kan använda första, andra eller tredje personens perspektiv.  Paul Austers ”Brooklyn Hollies” består till stora delar av sådana, långa utredande samtal.

Ett annat sätt att överskrida jagets begränsningar är att citera brev, artiklar, filmer eller andra referenser. Än så länge har jag inte sett någon tryckt roman använda sig av hyperlänkar till Youtube eller annat internetmaterial, men det kommer så klart.

Auster drar sig heller inte för så genomskinliga knep som att låta en person stå och tjuvlyssna bakom en dörr, och sedan återberätta vad han hört. Han tangerar gränsen till sängkammarfarsen, men det fungerar och är hemskt charmerande, i synnerhet när det kommer från en författare som annars brukar använda mer sofistikerade former.

I Doris Lessings ”Alfred och Emily” kan man i en och samma bok uppleva en författare använda sig av både tredje och första personen, där första personen skriver dokumentärt och tredje personens form är det fiktiva. Själv tycker jag här att det är den dokumentära skildringen i jagform som är mest intressant och gripande.

Bengt Ohlsson tar i den underbara romanen Gregorius hjälp av den information som vi antas ha i bakhuvudet genom att Gregorius redan är beskriven i Doktor Glas (av Hjalmar Söderberg). Man önskar man hade Doktor Glas i den andra handen medan man läser Gregorius.

J.G. Ballards ”Super-Cannes” har en jagberättare som tvingas bedriva regelrätt spaning som privatdetektiv för att få tag i all den information som berättelsen kräver.

E L Doctorow, en annan favoritförfattare, tar i ”Waterworks” (Spökbussen på svenska) rollen som grävande journalist, även om detta utspelar sig i New York på 1880-talet. I egenskap av redaktör för dagstidningen The Telegram, åker han runt och söker information om en försvunnen frilansmedarbetare. Detaljer om händelseförloppet får han fram på detta vis, pusselbit efter pusselbit, men hur löser han miljöbeskrivningar av platser som han själv inte sett? Jo, han skriver att han tänker sig det, och man köper den lösningen:

”Jag kom på mig med att… föreställa mig hur mor och son öppnade de stora ekdörrarna – ”

”Där marken upphörde, tvärbrant och utan varning eller staket, stod jag ett ögonblick för att uppleva vad de måste ha känt…”

”Jag tänkte mig hur de gick fram till klippkanten och steg ner för trappan till bryggan vid floden…”

Att använda sig av jag i berättelsen behöver inte alls implicera självbiografi eller  självupptagenhet. Jag-formen kan vara en mycket spänstig trampolin för djupdykningar i helt andra världar. Det är skönt att ha en röst, en personlig stämma, som guide och sällskap på den resan.