Intervju med mig själv m anl av 30-årsplan och bokutgivning

Hunter omslag. Elak hund,snäll hund i kedjor.

Del  2 i sviten om Glimmingehus: Hunter dräparhunden kommer ut den 19 juli. Releasen går av stapeln på Glimmingehus kl 17, och följs direkt av en berättarföreställning där jag framför några av mina ruggiga originalberättelser.

DRÄPARHUNDEN YLAR, heter föreställningen

Här är en intervju med mig:

”
För drygt ett år sedan gjorde Christina Claesson en 30-årsplan. Djärvt? Av en 66-åring? Äsch, det går ju att ändra vid behov. Planen bestod av fyra punkter. En av dem stipulerar att 30 böcker ska ges ut inom 30-årsramen. Idag, 15 månader senare, kommer bok nr 2.

– Hinner du? Du ligger ju lite efter?
– Det beror på hur man räknar. Det tog ju tid i början, att starta upp förlag (Triangelhissen) och lära sig allt om tryckerier och distribution. Men nu så… jag hinner ikapp före årets slut. Ytterligare två böcker ligger i pipeline, med färdiga omslag och inlagor.
– Varför just 30 år?
– Snygg och jämn siffra. Och tänk dig om du skulle födas idag. Och har 30 år framför dig. Det är ju ett helt liv. Sen tänker jag att 96 år kan vara lagom ålder att ta paus och samla sig inför avfärden.
– Avfärd? Vart då?
– Jag har alltid sett mig som att jag kommer från framtiden, och reser baklänges. Jag är en tidsresenär med ett uppdrag, som jag måste redovisa.
– Till vem då?
– Dom där framme. Eller där bak, beroende på.
– Du har ju ägnat största delen av ditt skapande åt muntliga berättelser. Är du egentligen en författare?
– Jag hittar på berättelser. Berättelser är mitt sätt att tänka och leva. Jag gör vad som helst för en god berättelse. När jag skriver berättelserna är jag väl vad man kallar författare. Men det är en intressant fråga. Är man författare, om man skriver massor av böcker, men ingen läser dem? Förresten skriver alla människor böcker nuförtiden. Det är ju lätt att säga, att man skriver en bok. Vad man gör, är ju att man skriver ett manus som sen, kanske, blir en bok. Nu föredrar jag att kalla det ”jag gör böcker”. Alltihop, hela vägen. Det är jätteroligt och jag har fått enorm inspiration av att ha makt över hela utgivningsprocessen. Jag skriver så jag hinner knappt sova.
– Den nya boken, Hunter dräparhunden, vad handlar den om?
– Det är en baklängesresa med nedslagspunkter på Glimmingehus, och dom händelserna har blivit lagrade i borgens väggar. Det handlar bl a om Hunter, spökhunden på Glimmingehus, den leaste hunden nånsin, som bet ihjäl Oscar den andres hovarkeolog, hamnade på Ystads fängelse och sen, av ett ironiskt öde, blir snäll mot sin vilja. Ett tidigt case av spontan kognitiv beteendeterapi.
En annan berättelse handlar om hur det första penicillinet kom till Sverige, insmugglat av ett engelskt flygplan, som störtade utanför Glimmingehus. Den berättelsen har jag fått direkt av doktorn som tog emot sändningen, och förbättrat lite grann. Sen är det en berättelse om en riddare som vill lära sig att döda utan att fega, den är ruskig. Och sen är där –
– Okej, men de som hört dig berätta de här historierna live, kommer de att känna igen dem i skrift?
– O ja. De förändras ju lite förstås. När man gör film av böcker brukar folk diskutera, vilken var bäst? De flesta gillar böckerna bäst, eftersom där skapar man sina egna bilder i läsningen och sen blir man besviken av filmen. Men de vill ändå se filmen. Jag tror det finns en poäng i att uppleva de olika formaten, och att de berikar varann.
– Du ger ut böckerna som ljudbok också? Muntligt – skriftligt – muntligt igen… Varvet runt?
– Ja det blir lite snurrigt. När jag sen berättar än en gång vet jag faktiskt inte vilken version jag berättar. Den ursprungliga muntliga? Den skriftliga? Eller ljudboksversionen baserad på boken? Nä, jag vet inte vad jag ska kalla det. Berättartradition, kanske? Publiken är det viktiga.
– Det finns inte många som du. Att teckna ned muntliga berättelser som andra

har hittat på, det ser man ju. Men att skriva ner sin egen berättartradition? Hur vanligt är det?
– Ovanligt. H C Andersen, Piraten, Torgny Lindgren …
– Du har blivit jämförd med Karen Blixen.
– Ja! Det gillar jag! Fast jag har ju ingen kaffefarm. I gengäld har jag odlat tryffel. Duger det?

* * *