Så är det dags för nummer två! Efter ÅSKFLICKAN förra sommaren kommer nu fler berättelser inspirerade av Glimmingehus och mitt berättande där.  I Åskflickan samlade jag magiskt-spöklika berättelser. I Hunter dräparhunden blir det mer gastkramande fasligt-spöklikt där Hunter är huvudberättelsen. 

Berättelsen om Hunter dräparhunden, som välförtjänt hamnade på Ystads fängelse, har liksom Åskflickan varit ett av mina paradnummer de senaste 13 åren.  Jag fick höra från många håll att en svart spökhund hade observerats när den traskade över borggården i skymningen. Detta var 2002 när jag förberedde föresällningarna av Väggarna viskar. Bilden stannade i mitt bakhuvud.

Samtidigt gick jag med purfärska upplevelser av att ha undervisat grovt kriminella män på fängelset i Kirseberg i Malmö. I två somrar undervisade jag dem i berättarkonst. Jag vet inte vem som lärde sig mest. Berättare, det finns det gott om på fängelset. Det kan jag utveckla mer nån annan gång, hur det kommer sig. Dels har de övat sig i att klara livhanken genom att ljuga. Dels är det min tydliga erfarenhet att dyslektiker ofta är bättre berättare än andra – eftersom de hela livet övat sitt minne och att suga i sig muntlig information när sådan gives.

I lektionssalen på fängelset återgavs under ljudliga gapskratt en incident i duschrummet samma morgon. En nyanländ fånge, en kille från Peru om jag minns rätt, hade i skräck för vad han befarade kunde hända behållt kalsongerna på i duschen. Detta blev föremål för många hånfulla skratt och historien förbättrades naturligtvis för var gång den återberättades. Jag grät inombords när jag hörde det, en av alla dessa inblickar i en värld med så stenhårda oskrivna regler.
Jag ville gärna göra berättelser om mina erfarenheter av fängelset, men det kändes fel att exploatera livs levande människoöden för det. Jag ville inte att någon skulle känna sig utpekad. Och att berätta om sådana verkliga, tragiska livsöden kräver ju också det rätta sammanhanget av förståelse.

Men så kom en tredje ingrediens och förenade dessa två element, den svarta hunden på borggården och killen med kalsongerna i fängelsets duschrum. Jag erinrade mig en japansk film, säkert av Kurosawa, där en samuraj lånar en ond mask för att få kraft, och masken växer fast på hans ansikte, han blir aldrig kvitt ondskan som han lekte med.  Som jag ofta göra, så vänder jag reflexmässigt bak och fram på saker och ting när jag vill granska dem. Om det var tvärtom? Att man tar på sig en god mask som växer fast? Vad händer då?

Den idén blev kittet som sammanfogade den svarta hunden med Kirsebergsfängelset, och Hunter dräparhunden föddes.

Att jag sen hade läst massvis om Adèle Rosencrantz, kallad Nådan, den sista adliga ägaren av Glimmingehus, satte sedan färg och must på hela berättelsen.

När jag övade in de här berättelserna hade jag stor hjälp av min berättarkollega Svend-Erik Engh, som drev mig att ta ut svängarna i groteskeri.

-Hur äcklig var hon, Nådan?

– Hon hade tjocka sorgkanter under naglarna.

– Hur tjocka?

– Som lakritsremmar.

– Och hur var hennes andedräkt?

– Tulpanerna vek sig dubbla i vaserna, när hon dukade lunchbordet.

– Var kom den andedräkten sig av?

– Hon hade breda gråa korvar av matrester mellan tänderna.

– Och hennes hår? Hur såg det ut?

– När hon böjde sig fram för att servera föll tunga fettdroppar som bredde ut sig i gråa fläckar på linneduken.

Ja och så vidare.

Tack Svend-Erik för dom vänskapliga knuffarna i baken.

Här är alla de fem berättelserna i denna andra del av serien På Pränt:

HUNTER DRÄPARHUNDEN Han var så grym att inte ens fästingarna vågade bo i hans päls. Och värre blev det i Ystad fängelse när han mötte Nakenhunden.

MERETE HÖNEVAKTERSKA En afton går Riddar Ulftand till Merete i hönshuset. Kan hon visa hur man dödar utan att förlora sin själ? Men han förråder henne och straffet växer genom  hans hud.

GULDKRAGEN Påkommen med stöld sätts bonden i halsjärn av guld. Enda sättet att komma loss är när huvudet huggs av. Går det att fly?

FÅNGKÖREN Inlåst på Glimmingehus väcks Christina av en jämrande fångkör. Men i mörkret är det också en ängel som talar till henne.

LEVERN RAGNAR börjar som elev i Borrby skola och lär barnen smärtlindring genom svordomar.. Men hur länge varar kraften i ett kraftord? Vad sker när den tar slut?

Omslagsbilden på framsidan är tecknad av Alice Engström och Anna Sjölin har designat.