Hjulstudion prototyp
Att tänka på konstnärligt arbete som ”prototyp” är en stor lättnad. En prototyp är en modell som utsätts för försök. Utvärdera, ändra och prova igen. Det är en konstnärlig forskning.
I bildkonsten talar man om ”work in progress” som riskerar att övergå till en livlång omskrivning för att aldrig bli klar. Inom filmen kan man göra en ”pilot”, en trailer i väntan på finansiering. I teatern gör man provföreställningar och genrep.
I uppfinnarvärlden gör man prototyper. Prototypen utsätts för experiment och försök, för att hypotesen ska verifieras eller falsifieras.
Man har ingen premiär och ingen release. Å vilken lättnad! Man bara fortsätter att göra misstag, rätta till, göra nya misstag, och utveckla grejen.
Jag fick prototypstöd hos BOOST/Hbg för att utveckla min husbil Hjulstudion som transmediaarena. Jag hade redan inrett ljudstudio, och spelat in 8 avsnitt av Mardrömspodden. Nu ville jag utveckla, och ge tillbaka till dem som berättat, genom att sända berättelserna ut, inifrån Hjulstudion och ut på gatan, parkeringsplatsen eller vilken miljö jag än befann mig i.
Det finns ju flera fönster åt alla fyra riktningarna och tre av dem ville jag utnyttja för att skapa en 270 graders biograf. Här är en kort video som visar min vision inför projektet.
Jag har arbetat med 3 fokus:
1. TEKNISKT-PRAKTISKT, med att utveckla husbilen (Hjulstudion) till en fungerande rullande transmediaarena, som både är inspelningsstudio för talat ljud (podcast och ljudbok) och uppspelning av video till publik utanför Hjulstudion. Mer om det i detalj här.
2. KONSTNÄRLIGT
Målet har varit att skapa en uppsökande arena för ljud och bild, i två riktningar. Inåt (inspelning) och utåt (bild- och videovisning). Att förena introvert med extrovert, med husbilen som centrum och publiken cirkulerande runt omkring samt delvis även inuti. Mer om det i detalj här.
3. PUBLIKKONTAKT / OUTREACH
Hur når man publik för ett sånt här helt nytt projekt? Det finns ju inte i sinnesvärlden.
Folk är nuförtiden inte särskilt nyfikna på sånt de inte vet nånting om. Dels har de alltför bråttom för att ströva runt i verkligheten. Dels kanske de är övermätta på stimulanser. Dels lurar så många fällor och bedrägeriförsök längs vägarna att hellre än nyfikenhet visar de flesta en kanke befogad misstänksamhet och skyndar snabbt förbi.
Är det inte brottslighet så kan det vara andra baktankar: Nåt politiskt? Nån insamling? Listor att skriva under? Nån religiös sekt som vill frälsa?
För att visa nyfikenhet måste publiken först känna sig trygg och inte misstänka baktankar.
Det måste finnas ett värdskap, någon som går i god för min närvaro.
Mer om detta i detalj här.
