Guldläge mot cancer
Tanke för dagen, Sveriges Radio 23 dec 2023.
I höstas fick jag på allvar uppleva dödens lie svinga runt mig. Ett kallt drag runt ryggen, som inga filtar botar. Då köpte jag mig en guldring, satte på fingret och gifte mig med cancern. Inte kan jag rikta hat och fuckyou-slagord mot något som är en del av min kropp? Vad har du att lära mig, öde?
Jag hade tur. Efter operation vandrade döden vidare åt sitt håll och jag åt mitt, frisk, tacksam och färdigbehandlad. Bara en sista röntgenundersökning återstod, för säkerhets skull, som jag skulle kallas till om några månader.
Jag förändrades. Jag övergick i guldläge. NU vill jag för alltid ha guld mot min hud.
Det handlar inte om utseende eller skryt med rikedom; sååå himla mycket guld äger jag inte. Nä det är känslan av tung ädelmetall mot huden. Jag smeker och vrider den glansiga tumringen, som är varm som min hand. Jag plockar på halskedjan. Och känner tröst. Guldet har blivit min vän, min rosenkrans, mitt gosedjur.
Silver har blivit mig direkt motbjudande. Det ligger bortglömt och svartnar. Jag kan inte tänka mig att ta det på mig.
Jag började kräva betalning i guld för olika uppdrag. Det möttes av glad förvåning.
Guld? Alltså guld? Inte kontanter? Tar du emot begagnat? Ok vi ska titta bland arvegodset. Eller säg vad vi ska köpa så ordnar vi det.
Min revisor hummade.
– Hrm. Hur tänkte du bokföra det?
– Naturaförmån kanske?
– Det går skatteverket aldrig med på. Och försäkring måste du ha! Har du kassaskåp? Tänk om du blir rånad?
– Tja.
Guldet går med mig. Och tänk om man behöver fly? Den tanken tänker jag dagligen, och gör listor. Med guldet på kroppen behövs varken listor eller väskor.
Och mitt automatsparkonto på banken har övergått till månadsprenumeration på miniguldtacka.
Men så var det den där sista röntgenundersökningen. Den där fläcken, som läkaren sagt de ville titta närmare på.
-Du kan hänga kläderna där, sa röntgensköterskan. Har du smycken? Ta av dom också. Du kan lägga dom här.
Hon räckte fram en liten oval pappskål och jag la ner mitt guld.
När CRn var avklarad klädde jag mig snabbt, ville bort från sjukhusmiljön, gick ut till bilen. Just när jag startat ringer mobilen.
– Ja det va från röntenavdelningen. Du var ju här nyss. Kan du komma in igen?
Shit. Dom har hittat nåt. Dom måste ta om bilderna. Jag visste det!!
Jag stänger motorn och går med ångestfjärilar i magen in till receptionen. Där står sköterskan och räcker fram pappskålen.
– Dina smycken! Du glömde dom.
Hon ler brett.
– Och bilderna, där var inget fel.
Tankar för dagen, SR, 22 dec 2023
