Frågor om Kurragömma I
Fick ett mail från Oscar H:
”Hej Christina!
Jag har läst din novell Kurragömma 1 och har lite funderingar kring den, eller snarare saker som jag helt enkelt inte förstår. Eftersom du är författaren antar jag att du rimligtvis bör vara den rätta att ställa dessa frågor till.
Först och främst är det titeln jag funderar över. Varför heter den Kurragömma 1? Kurragömma-delen fattar jag – den handlar ju om just leken Kurragömma – men vad står ettan för? Finns det fler Kurragömma-berättelser i novellsamlingen Djuriska sagor som berättelsen ingår i?
Min andra fundering handlar om novellen. Vad är det egentligen som händer i den? Är det som sker på riktigt eller är det bara en dröm eller ett minne från en förfluten tid? Vem är det som berättar historien? Är det kanske flickan själv?
Sist men inte minst undrar jag vad du vill säga med novellen. Det känns rimligt att anta att du har ett budskap med den, men hur jag än funderar kommer jag inte på det. Vad tänkte du när du skrev den?
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning,
Oskar Henriksson, nyfiken läsare.”
Hej Oscar,
Roligt att du hör av dig. Novellen verkar ha gjort intryck, fast du verkar mer konfunderad än förtjust.
Titeln. Helt rätt, i slutet av den samlingen finns en Kurragömma 2 som utspelas när flickan är vuxen.
Berättelsen är helt enkelt mitt allra första minne, återberättat så som jag minns det.
Jag förstår förstås att det inte kan ha hänt så där, helt på riktigt. Men det är ett minne från en 4-årig flickas sinne, och sådär kan kanske verkligheten upplevas för ett barn? En blandning av fantasi och saklig iakttagelse.
Sett med (mitt) facit i hand kan det tolkas så att jag upplevde att för att mamma skulle ”hitta” mig och se” mig var jag tvungen att visa henne en annan variant av mig själv. Inte det sanna jaget (som sitter under bordet) utan en som på utsidan ser likadan ut som jag… Mammas flicka. ”Jag” = berättaren stannar för lång tid kvar under bordet, den hemliga betraktaren, som t o m kan se sig själv gå ut i världen, i den skepnad som mamman accepterar.
Det här är ju en mardrömsfantasi. Att bli inte bara övergiven utan dessutom förrådd.
Novellen slutar ”Hon sitter kvar ännu”. Jag har många gånger frågat mig varför jag skrev sådär.
Jag ska tänka efter om det stämmer att jag sitter kvar ännu. Kan inte svara på det precis nu.
Lustigt att jag upptäcker det här när jag svarar dig. Det var så längesen jag skrev den.
Dessutom höll jag precis på med att uppdatera hela hemsidan och sitter med gamla filer som ska laddas in. Bl a faktiskt just ”Kurragömma” som jag nu lagt ut under ”texter”, här.
Så där är det. Saker bara händer.
Tack för ditt mail. Det satte igång en viktig fråga.
Jag tror att jag är ute från bordet men är inte helt säker 🙂
Kanske är det en bra position att, åtminstone med ena skinkan, sitta kvar där inne och betrakta världen?
Hej hej / cc
Hej! jag läste din novell, den är helt underbar, men det är bara en lite del av novellen som jag inte förstår, vad menar du med ”Själv sitter flickan ensam kvar under bordet. Så långt borta att hon inte finns, och samtidigt så nära, så nära leken att hon är dess fånge”
Hej Ismat,
Förlåt att det dröjt så länge med svar! Det beror på att jag inte visste vad jag skulle svara. Nu skäms jag ju lite över att jag inte gett dig något svar så det enda jag kan säga är: jag vet inte. Det var helt enkelt så, som jag upplevde berättelsen när jag skrev den.
Jag tror att jag skrev så därför att jag menade att hon faktiskt satt kvar där ännu, dvs medan jag skrev, då när jag skrev.
Det händer ibland att jag framför den här
novellen muntligt och var gång jag förbereder mig för det (det är svårt eftersom jag, till skillnad från andra berättelser, måste memorera denna exakt ordagrant, går inte att improvisera här) så frågar jag mig själv om jag ska ta med den där sista raden än en gång. Jag har hittills inte funnit det möjligt att ta bort den eller ersätta med annat.
Men vem vet, en dag kanske hon kryper fram från under bordet och vad som händer då kan man aldrig veta.
Å andra sidan -en position under matsalsbordet är ett bra läge för att kunna skriva och fantisera. Jag tror jag skulle sakna den där duken.
/cc
Hej, jätte fin novell! Jag har en fråga. Vad är det för fråga.”Frågan är formulerad. Nu väntar hon på svar.” Skulle gärna vilja veta. Tack i för hand 🙂
Hej Alexius! Jag tänker mig leken som en ömsesidig dialog. Att gömma sig är att kasta ut en fråga: Vill du leta? Kommer du att leta tills du finner mig?
Om den andre inte bryr sig om att leta är det som att inte få svar. Att leva i tystnad och ensamhet.
Man kan jämföra med att dansa. ”It takes two to tango.”
Eller kärlek.