Författaren och kroppen

Historier med kropp” hette föreställningen med mim och berättande som jag gjorde i Åhus tillsammans med Antonio Rocha och elever från Rönnowskolan inom Ung Berättarscen.

Jag började som pjäsförfattare, fortsatte som bokförfattare och har sedan gått en väg som muntlig berättare. Många gånger har jag fått frågan, och många gånger har jag funderat och besvarat: Var kommer inspirationen ifrån? VAR FÅR DU ALLT IFRÅN?”

Aldrig någonsin har det föresvävat mig det som Antonio säger: Varje berättelse har sig ursprung i kroppen, i en rörelse.

För mig har alla berättelser startat som en bild eller tanke. En information (nåt jag läser, nåt jag hör) eller en association (nåt jag varit med om som får en koppling till nåt annat) eller en ren fantasi (en dröm, en baklängestanke, en upp-och-ner-vänd idé).

Att en berättelse skulle kunna starta i kroppen och en kroppsrörelse är för mig något helt nytt.

Inte så att kroppen är mig främmande. Tvärtom, jag tror jag är mer kroppslig än de flesta författare.  Jag har ett starkt kroppsligt självförtroende. Jag har alltid trott att det beror på att jag började dansa balett redan som 4-åring. Sen började jag med hästar och ridning. Jag har vandrat och vandrat, aldrig nånsin kallat det ”sport” men på senare år har jag börjat med trädklättring, ”recreational treeclimbing” som amerikanarna kallar det. Jag har alltid kommit väl överens med min kropp, jag gillar min kropp och är tacksam för det goda samarbete som vi har.

Men aldrig nånsin har det slagit mig att berättelser skulle kunna uppstå ur en kroppsrörelse! För mig är det en helt och hållet ny – tanke, faktiskt.

Hur ska jag hitta berättelser genom kroppsrörelser?

Nu sitter jag på Café Nova vid Triangeln och äter stans godaste frukost. Jag tar servetten och torkar mig om näsan. Kan en berättelse starta ur den rörelsen?

Vi får se.