Drömmar ur Natthyllan på Hornstull

Natthyllan har nu lämnat startbanan i Halland och möter ny publik i Stockholm under Fabula Storytelling Festival.

Jag kommer till biblioteket med mitt täcke. -Hej det är jag som ska sova här.

Du fnissar bibliotekarierna förtjust. Alla fnissar förresten när de hör om det här.

Fabulas scenografer riggar min sovplats i avdelningen för Konst Film Teater Historia. De fnissar förtjust.

På eftermiddagen ”demo-sover” jag.

Jag har en ”sömn-app” i min iPhone för att få hjälp med insomningen. Den heter förresten AmbiScience BrainPower  Runt omkring sitter biblioteksbesökarna och läser och studerar. Jag hör inte om de fnissar. De kanske tror att jag är död och ligger på lit de parade?

I början hör jag ljuden svagt omkring mig, men de är avlägsna och ovidkommande. Lite på samma sätt som när man sitter uppe i ett träd och betraktar marknivån.

Jag känner mig nästan själv som om jag var död. Min kropp är där men inte jag. Jo öronen. Men det är allt.

Meningen är att jag ska sova en timme. Jag sätter väckning men somnar om. Efter enoch en halvtimme kommer bibliotekarien, Maria Stenmark, och väcker mig försiktigt.

På kvällen har jag berättarföreställning. Det är fullt med folk i avdelningen för Konst. Jag har förstås min pyjamas på mig. Folk fnissar förtjust. De skrattar också högt ibland, när jag berättar om min ”böjelse” att sova på konstiga ställen. Jag berättar om förlåtelseappen. Om indiska tempel, om spökborgar. Om fotosyntes och konsten att finna rätta sista ordet på dödsbädden.

Publiken säger godnatt till mig och går hem. Maria instruerar mig om släckning, larm och dunsar som kan komma från bokinkastet vid dörren. En senkommen  städerska går runt och torkar av golven. Hon talar hela tiden högt med någon i sin mobil. Sen går också hon och jag är ensam kvar.

Jag går runt och boar in mig.