Det här med stand up…
Jag har fått en inbjudan till en standup-workshop i helgen med Lena Frisk. Man skulle skriva om sina erfarenheter i anmälan. Så här skrev jag:
Hej!
Jag vill gärna delta i stand up workshopen i helgen.
Jag är författare och storyteller och i standup gick jag en workshop för Tomas Oredsson i höstas. Jag har gjort 3 st 3-minutersförsök på stand-up-scen (varav det senast på MACK i december) och jag tycker det har gått pissdåligt, sämre för var gång. I alla fall jämfört med vad jag är van vid, att som storyteller förtrolla folk, bygga upp bilder, få publiken i trance…
Förfärligt att se några av lyssnarna titta på mig nästan med h a t i blicken… Aldrig varit med om det förr!
När jag fick utskicket från dig om kursen nu så ville jag reflexmässigt klicka bort det eftersom jag tycker det är så jobbigt. Sen tänkte jag stopp! så får jag inte fega… Jag provar en sväng till.
Lite analys av vad som gått snett:
1. jag berättar gärna skrönor med overkliga inslag. Det går tydligen inte hem hos standup-publik
2. jag har en både instinktiv och inlärd hopknytningssträvan, början ska följas av slut och det ska finnas kopplingar dramaturgiskt och narrativt. Skitsvårt för mig att bara hoppa från grej till grej…
3. jag är nog inte tillräckligt klar över hur publiken ser mig som persona, jämfört med hur jag ser mig själv. behöver självinsikt därvidlag
4. på ett djupare plan tror jag att jag fortfarande drivs av ett behov av att visa mig duktig och imponera med smarthet. Det stod så klart för mig när jag såg Eddie Izzard i december att vad han gör är att han sätter igång publikens fantasi. Som åskådare känner man sig skitsmart. Har inte alls en känsla av att han vill visa sig smart. Djupa grejer det där, att sätta igång andra i stället för att visa upp sig själv.
Så JA, jag vill gärna försöka en omgång till, trots allt.
Jag har inga ambitioner att bli standuppare eller jobba med den scenen. Jag vill utveckla vissa bitar av mitt eget storytelling, som inkluderar både skoj och allvar, djup och yta, och snabbt och långsamt. Jag fokuserar framöver på mitt berättande i träd (jag klättrar) och sover över i trädkronor, och berättar mitt emellan markyta och trädtopp.
Hoppas det finns plats kvar till helgen!
hej hej fr CC
5. Du har bara gjort det tre gånger. Det är INGENTING.
6. Du har ambitionen att göra något annorlunda. Inte för originalitetens egen skull, utan för att du drivs av en ambition att göra något som är en present till publiken. Ju mer annorlunda man är mot det som standuppubliken brukar se desto svårare är det att lära sig att behärska forumet, och man måste vara beredd på att det tar längre tid. Men mycket av det som just nu är dina svagheter ska i framtiden bli dina styrkor.
Jag hoppas du fortsätter.
Hoppas det finns en plats vikt för dej!
I så fall kan du få ta med dej en fråga angående dramaturgin i en stand-up-act? Finns det en medveten plan eller råkar det bara bli så?
Nästan varje gång jag skall se stand-up, gör jag det med en känsla av att förr eller senare kommer västgötaklimaxen. Efter en lite trevande inledning på acten känner man plötsligt (i bästa fall) att nu är hon/han på gång, nu börjar det bli roligt, en förväntan byggs upp. Så helt plötsligt och utan förvarning kommer den i och för sig befarade ”repliken”: ”Ni har varit en underbar publik, jag heter Kalle Karlsson/Svea Svensson. Tack för mej”.
Och varje gång får jag känslan av att antingen är det så att a) artisten har suttit i sin loge med sitt ofärdiga manus när en scenarbetare ropat att du skall på om 2 minuter. Här gäller det att få till ett bra slut med en knorr, men va fan, alla andra gör ju så här så in med ”repliken”. Eller b) artisten repeterar sin välskrivna act med en äggklocka inställd på den tid hon/han fått till förfogande. När klockan så ringer; runda av med ”repliken”. De roligheter som så att säga blir över får väl användas någon annan gång.
Nu vet(?) ju jag att inget av alternativen är rätt. En förutsättning för att kunna agera inför en publik och verka spontan är ju att man är väldigt noga förberedd. Men just därför vill jag likt en rumpnisse ställa frågan ”Voffö gör di på dette vise?”
Göran,jag kan ju ge mitt svar.
Jag håller med om att mycket inom stand up är schabloner. En sak som bidrar till det du nämner är de oerhört strikta tidsgränser man har, i synnerhet för rookies (nybörjare). Du får 3 minuter och då är det det och inte 190 sekunder.
Hur välrepeterad man än är så blir det en annan sak inför publik. Oftast blir det längre. Då kan det bli så där att folk måste avsluta så abrupt.
Konsten är då att överbegränsa sig. Har man 3 minuter, öva på 2 ½, och inkludera en snygg slutpoäng.
Men nu fick jag ihop ett manus som jag tycker är rätt elegant och som nog klarar sig på 3 min. Jag har bestämt jag ska prova igen och nu gäller det att tjata till sig en plats.
Skam om jag ger mig innan jag provat 10 ggr!