Nässpray mot blyghet

En forskare har utvecklat en spray mot blyghet. Det är hormonet oxytocin, som gör oss lugna, som vid ett fullproppat bröst i en kärleksfull famn. Man har sprayat det i näsan på försökspersoner. Dom har först fått elstötar när man visat bilder på olika ansikten. Hu. Sen har dom fått sprayen och när samma ansikten dök upp igen, då var dom inte blyga alls.
En tidning ringer och undrar vad jag tror. Jag säger vad jag tror. Sen slår det mig att jag är bjuden på stort bröllop veckan efter. Jag fasar för det men har svårt för att dra mig ur eftersom det är en nära vän. Kunde vara intressant att prova sprayen. Kan inte tidningen skicka ett prov?
Sprayen kommer och med tillförsikt klär jag upp mig och stoppar ner blygsprayen i handväskan.
Min väninna är inte alls av den blyga sorten. Men nu ska hon, 50+, gifta om sig för tredje gången och satsar stort på sedesam vit klänning, violbukett och kyrkbröllop. Ungdomens oskuld tar revansch på tre decenniers frigjordhet.
Vid mitt bord är det tur nog några som jag känner så det går bra. Sprayen vilar i väskan, som en livboj. Är jag blyg nu? Nä inte så farligt. På det viset blir jag medveten om situationen och det går riktigt bra faktiskt.
Snart ska talen börja och en bordsgranne gruvar sig. Jag berättar om sprayen och tar upp och visar. Han förundrar sig men den presumtive talaren tror att nerver kan vara bra för att skapa rätt känslouttryck, så han avstår.
Efter förrätten går bruden en sväng mellan borden. Hon kramar mig och hennes blick faller på sprayen. Å Christina, är det munspray, får jag låna. Och hon sträcker fram den vitbehandskade handen, vänder sig mot väggen, och pschhh, jag hör hur det väser. Tack säger hon, jag har så dålig andedräkt idag. På bröllopsdan! Får jag behålla den? Till imorgon?

Jag ska precis förklara misstaget när förste talaren klirrar i glaset och det blir knäpptyst. Med sprayen gömd i handen skyndar bruden tillbaks till högsätet.
Förste talaren går bra. Jag ser bruden spraya sig i munnen då och då. Vid tredje talaren lägger bruden upp ett gapskratt när han citerar Boye fel och råkar säga visst gör det ont när koppar brister. Vid femte talaren tar bruden av sig slöjan och knyter den om halsen på sitt ex. Vid sjunde talet gäspar bruden ljudligt och ber orkestern sätta igång, nu behöver hon dansa. Det generade fnisset bland gästerna botas med hejdlösa mängder av vin. Folk är röda i ansiktena, desserter står och smälter på borden.
Roligast av alla har bruden. Nu dansar hon flamenco på bordet med kjolkanten upplyft till höften och med kaffefat som kastanjetter och koppar brister på riktigt men det gör inte det minsta ont. Gemålen skrapar diskret ihop skärvorna efter henne.
Det sista jag såg av henne var när hon ridande på axlarna på den unge bandledaren hetsade honom att öka traven då de tillsammans försvann ut i natten. Polisen fann henne i gryningen då hon, efter vad hon påstod, hade blivit utsatt för ett rånförsök av en kille hon bara ville krama lite, men hade klarat sig efter att ha sprejat honom i ögonen med sin munspray.
Jag ringde henne dan efter för att förklara det hela. Hennes nye man svarade men jag kände mig för blyg för berätta sammanhanget för honom. Och sprayen hade jag ju lånat ut.