Berättardilemma i sorg

Jag ska berätta en massa olika saker på Ljungbyfestivalen i år. Bl a har jag ett program som heter ”Tryffelgrisen Carmens 13 karriärer”. Det är, som var och en förstår, berättelser om min Carmens vindlande väg i det skånska tryffel-landskapet som ju inte ens finns än eftersom vi inte hittat nån tryffel här (än). Under tiden har tryffelsgrisen alltså sysselsatt sig med alternativa jobb. Det är dom 13 karriärerna.

Jag har haft inga problem med att berätta historier om Carmen, vare sig skriftligt eller muntligt. Hon har varit med på noterna, noga kontrollerat vilka arvoden jag fått och hur de relaterat sig till innehållet i hennes dagliga fodergiva.

Men nu är hon död, sedan två veckor idag. Jag gråter inte så ofta mer, men varje kväll klockan 6 får jag avbryta impulsen att gå ut och ge henne mat och från köksfönstret tittar jag ideligen bort mot hennes hage och hydda. Förr, när hon levde, kunde jag kika bort och se henne gå där och rota. Ibland tog jag upp min minikikare, som alltid ligger i fönsterkarmen, och kikade närbild på henne. Det slog aldrig fel – så snart jag gjorde det avbröt hon sitt bökande, vände huvudet hit mot huset och mötte min blick i kikaren.

Har ni varit med om det, hur man tittar på någon på avstånd, och plötsligt vänder de sig om och tittar tillbaka? Carmen gjorde det alltid.

I alla fall. Det var inte det jag tänkte skriva.

Sedan i vintras är det bestämt att jag ska berätta om Carmen på  festivalen.  Kan jag det, nu när hon har dött? Plötsligt känns det som om jag skulle profitera på min relation till henne och kanske även på mina egna känslor? Och kommer publiken att känna det pinsamt, bli osäkra på om jag kan hålla distansen, vara rädda för att det ska bli för privat?

Det är ett dilemma jag har.  Jag går och funderar.