Berättarauktion

Vad är nu detta? Ett pennställ i silver? Å nej, i själva verket är det…

BERÄTTARAUKTION är ett koncept som utarbetats under Berättarfestivalen i Ljungby de senaste åren och som jag deltog i från början. Två berättare turas om att  improvisera anekdoter kring föremålen som bjuds ut. Det kan bli hiskeliga skrönor som drar iväg allt längre mot absurditet, för att inte säga obcenitet, ju längre auktionen fortskrider. Trötthet har en tendens att rasera hämningar.

Första året berättade jag ihop med Katarina Mazetti, året därpå med Bengt af Klintberg. Bengt-Göran Söderlind dubblerade som auktionsförrättare inte bara buden utan även skrönorna. Auktionerna varade över 3 timmar så man var ganska mör efteråt. Men folk älskar att köpa gamla grejer, eller titta på andra som gör det, och tältet var knökfullt hela tiden. Det stod t o m folk utanför och gav bud genom tältfönstren.

Berättare är ju skolade i att knyta ihop, hitta samband och få till poänger ur de mest kaotiska sammanhang, så berättelserna blev till följetonger, där vissa teman återkom gång på gång. Det är alltid roligt, vad det än är, när man återkopplar till en detalj som figurerat tidigare. Hjärnan bara fungerar så, att den blir glad när den känner igen sig.

Det bör naturligtvis vara udda och fantasieggande föremål som bjuds ut. Gärna en del riktigt åtråvärda saker, så priserna stegras, det stegrar även spänningen. Berättarna får se föremålen bara någon timma i förväg, det ska vara improviserat.

Folk köper inte bara grejen utan också berättelsen kring den, kan man säga. Bilden överst, som kan tyckas föreställa ett pennställ i silver, med öppning för ett bläckhorn, visade sig i själva verket vara ett medeltida kyskhetsbälte för en ståljungfru från Långhult. Det syns ju hur tydligt som bara man vänder grejen rätt.

Det  fanns ursprungligen ett lås till locket, men det försvann med en riddare som gick ner sig i kvicksandsbältet norr om Alvesta.

Killen som kammade hem kyskhetsbältet gjorde visst ett impulsköp, pådrivet av berättelsen. Vid närmare eftertanke visste han väl inte riktigt vem han ville sätta det i händerna på. Så han högg mig i förbifarten lite senare i festivalvimlet och överlämnade det som gåva. Det tog jag tacksamt emot. Det var precis vad jag behövde! Ett… pennställ.

Berättarauktion som berättargenre  börjar nu sprida sig ut lite varstans i Sverige. I sommar ska Katarina och jag hålla berättarauktion igen, på Berättarfestivalen i Karlskrona i juli. Återkommer om det.