Barnen och bomberna
Tankar för dagen, SR 6 dec 2024
BARNEN OCH BOMBERNA
Jag var 12 år gammal vid Kubakrisen 1962 då världen höll andan inför hotande kärnvapenkrig.
Mina kompisar var livrädda. Men själv bar jag på en hemlig upphetsning och hoppades nåt skulle hända.
Vad jag längtade efter? Vet inte – bara att situationen jag befann mig i familjen skulle upphöra så snart som möjligt.
Jag fortsatte länge att lockas till faror, folk sa jag hade katastroflängtan, var galen, destruktiv.
Jag var inte galen, inte destruktiv. Vad som lockade mig mot lejonets håla var inte självskadebeteende, utan motsatsen. Längtan efter min överlevnadsdrift.
Sen blev jag berättare och har på så vis kunnat leva ut mina fantasier.
Idag undervisar jag barn i att skapa egna berättelser.
På senare år föreslår barn allt oftare att det ska sluta med att det kommer en bomb så alla dör, eller att huvudpersonen som brutit benet, ska slås ihjäl av sina kamrater.
Visst finns alltid nån pojke som vill testa gränser. Det hör till. Sånt glider vi förbi, utan att moralisera, med hjälp av retorikens grundregler. Stämmer slutet med karaktärernas motiv? Finns det logik i händelserna? Bryter vi genren?
Så undkommer vi frågan utan att lockas ut i provokatörens minfält.
Menvåldsinslagen har ökat de senaste åren, och även flickorna bidrar nu till det.
Den enkla förklaringen är väl att bomber har blivit en vanlig företeelse i många barns liv. Barn som flytt från krig, svenska bostadsområden som skakar av detonationer. Inte konstigt om barnens sinnen är sprängfyllda av traumaminnen eller framtidsskräck.
Men hur hanterar vi det i undervisningen? Vi vill inte censurera men heller inte uppmuntra till våld.
Så tänker jag på min barndom vid Kubakrisen. Jag levde i trygg radhusmiljö, gick i grundskola med förbud mot aga, skolpoliser vid övergångsställena, kurator och sköterska på alla skolor. Vad var det då jag längtade efter?
Det var inte dödsdrift – det var överlevnadsdriften. Jag längtade efter att den skulle vakna i mig. När katastrofen kommer, då ska jag börja leva. Dinglande på ruinens brant, då skulle jag inte tveka längre, då skulle mina fulla krafter komma till sin rätt, jag skulle sluta drömma, förhala och skjuta upp. Den omedelbara dödsfaran skulle få mig att bli levande.
Vår utmaning nu som berättare och konstnärer, är att kunna inspirera till denna levande överlevnadsdrift. Vågar vi bejaka berättelsen om den skadade huvudpersonen och hans kamrater som vill döda? Och låta den fortsätta igenom alla fasor fram mot en livsbejakande överlevnadsdrift?
Vi tar tag i det efter nyår.
Christina Claesson, 20241206
