Baklänges…
I ett av mina Retorikprogram för radion i vintras hade jag advokat Lena Ebervall som samtalsgäst, vi träffades på Hovrätten i Malmö i ett samtal kring etik i juridisk retorik.
Lena berättade något som tyvärr inte fick plats i det färdiga programmet. När man misstänker att ett vittne ljuger så kan man testa det genom att be vederbörande berätta sin version baklänges. Är det lögn är det mycket svårt att få det att stämma, och de avslöjar sig.
Mycket intressant! tycker jag som ofta arbetat med baklängesteman i mina berättelser. Jag gjorde t o m en hel adventskalender ett år som en baklängesberättelse från nutid till Betlehem år noll. (Kirskålens hemlighet, 2007 i Radio Kristianstad.) Jag vet att det är svårt att få det att hänga ihop, men som berättare har man ju andra friheter än i rätten. Ens publik sitter inte där heller för att i första hand avslöja en. Det kan ju vara en njutning att låta sig luras, menar jag.
Logiken i form av kausalitet (orsak och verkan) är ju vad som utgör stommen i det narrativa, alltså berättandet. Den är den ledstång man håller sig i och utifrån vilken man kan göra allehanda piruetter. (Jag ser det framför mig som pole dancing, ungefär.) Att ha en lögn att köra baklänges måste ju vara som att köra pole dancing med ett gummiband.