Avatar och klara drömmar

Igår såg jag Avatar, fylld av förväntningar. Det var ett fantastiskt äventyr den första halvtimmen. Den sensoriska upplevelsen av bilderna är berusande, och det är spännande att försöka få kläm på storyns förutsättningar. Hur känns det att som rullstolsbunden plötsligt få en ny kropp och utforska möjligheterna med den? Hur är livet på den främmande planeten beskaffat?

Storyns grundförutsättning är att huvudpersonen Jake Sully når sin avatarkropp genom sina drömmar. När han drömmer är han avataren, när han vaknar är han tillbaks på forskningsstationen. Jake är en oneironaut, en drömresenär.

Drömmarna i 3D skildrar precis vad var och en kan vara med om som drömmer klara drömmar. Jag är själv född klardrömmare och har i perioder också arbetat aktivt med att utveckla det. Läs artiklar från DN -95 om detta.

Lite sorgligt är det allt att tänka på alla de människor som stiger ut från biografen och tycker den vanliga världen plötsligt är platt och tråkig. Men vi som är klardrömmare vet att så är det inte. Den fantastiska 3D-världen finns inom oss, med fäger mer intensiva än man kan föreställa sig och sensoriska upplevelser som går direkt på nervsystemet i stället för omvägarna i den tröga jord-materian.

Den som vill veta mer om klara drömmar (lucid dreams) kan även besöka Lucidity Institutes hemsida.

***

Tillägg 20 januari:
Ja, man bara väntade på det. Det börjar komma signaler om ökat suicidalbeteende efter att ha sett Avatar. Läs artikel i Economic Times.