Autenticitet

Idag har jag varit i Ljungby och undervisat. Det är Högskolan på Gotland som kör kursen Muntligt berättande i teori och praktik, på halvfart och halvdistans, för andra gången nu.

Idag var det min gamle berättarpolare Svend-Erik Engh och jag som undervisade, om hur man skapar egna berättelser. Svenne gjorde fina övningar kring växelverkan i respons på berättelser. Jag fokuserade mycket på början och slut på berättelser, hur slutet är en funktion av början. Kan man inte hitta slutet ska man alltså söka i början.

Vi talade idag en hel del om jag-berättelser, alltså sanna berättelser ur ens eget liv. Vad det är som gör att de ibland är oöverträffade, oefterlikneliga.

En aspekt som inte kom upp, och som jag funderade över på vägen hem, är autenticitet. Och: Att veta mer än man säger.

I autentiska livsberättelser kan det finnas tonvis med bilder och erfarenheter mellan raderna (eller orden får man väl säga). Som inte sägs ut direkt men finns där som en djup klangbotten. Sånt ger trovärdighet.

Till skillnad från i många mer konstnärliga produkter, där kanske bara precis så mycket finns, som behövs för att berättelsen ska hänga ihop och kännas ”klar”. Ibland knappt ens det (om berättaren inte har bemödat sig om den mest elementära källforskning).

Men naturligtvis kan även en fiktiv berättelse innehålla mer än man säger. Att gå så långt i sitt arbete med en berättelse att man inte bara bygger ut tills den är ”klar” utan sedan också reducerar, vågar sova, förkorta, låta tystnader tala…