Att räkna skratten
Min tandställning förändrar mitt liv. Den tar så tydlig plats i mitt ansikte. Jag befarar att den kommer att påverka min berättarstil. Går det att vara seriös, poetisk och inkännande när de flesta ansiktsuttryck förvandlas till grimaser?
Hur som helst blir det svårt att undvika att kommentera den.
Kanske är det bara ett svepskäl, men på grund av tandställningen vill jag lära mig mer om stand up. Jag går en workshop som kommer tvinga mig att börja räkna skratten. Lpm (laughs per minute) blir ett nytt mått på publikgensvar. Tomas Oredsson är lärare och kursen går i Hässleholm.
Idag har jag arbetat på en ”rutin” om tandställningen, om min medfödda diagnos dyschroni och om att spara på gamla dagstidningar.
Till imorgon ska jag knåpa på one-liners.
På tisdag kväll har kursen föreställning på Farozonen, Golfklubbens restaurang i Hässleholm. 9 kursdeltagare med Tomas Oredsson som head-liner.
Jag blir sugen på att ta mig till Hässleholm på tisdag.
Tycker jag absolut du ska! Så får du se mig på din bana i stället för tvärtom 🙂 Säg till om du kommer kan jag plocka upp dig vid stationen, golfklubben ligger en bit från stationen.
Tyvärr såg jag i min kalender att jag är uppbokad.
När ståuppar du nästa gång?
Hör av dig så fort du vill få inspiration på Oslipat. Så länge du är aktiv ståuppare, proffs eller rookie, så släpper vi in dig gratis. Hör bara av dig till mig så skriver jag upp dig på gästlistan.
”Nästa gång” är du galen. Jag är så nervös så jag vet knappt om det blir en första gång alls. Det här är en helt annan grej än mitt vanliga bild-trance-inkännande berättande. Ingen story att hålla i hand. Rena harakiri.
Men jag kommer gärna och kollar Oslipat första bästa tillfälle. Hörs!
Ja. Det är verkligen en helt annan sak än att berätta berättelse.
Jag kan relatera till din nervositet. Innan jag började med standup hade jag aldrig någonsin kännt mig riktigt nervös. Och jag var till och med ganska stursk inför min ståuppdebut. Men tjugo minuter innan jag skulle upp på scenen drabbades jag av något som liknande panikångest. Jag kunde knappt andas. Om det hade funnits ett ärofullt sätt att dra mig ur så hade jag gjort det. Men det fanns det ju inte. Så jag tvingade ut mig själv på scenen och då hände något lika märkligt. Nervositeten försvann inte! Jag hade aldrig varit med om något liknande. Alltid annars när jag haft fjärilar i magen så har dessa försvunnit när jag klivit ut på scenen. Jag bokstavligt talat skakade av skräck.
Det kan tyckas vara inte mer än lagom pedagogiskt att berätta det här strax innan du gör din debut. Men poängen är den att jag överlevde. Och efteråt kände jag mig tom och tyckte inte att det var värt det.
…men, jag gav inte upp. Jag fortsatte många gånger, och det är väldigt häftigt när det man gör på scen till slut börjar likna det man vill åstadkomma.
Därför råder jag dig att göra som jag gjorde. Bestäm dig från början att du ska göra det tio gånger innan du ens BÖRJAR utvärdera dig själv. Försök bara så gott du kan. Och låt bli att fundera över hur bra du är. Om man ska bli bra på standup måste man ha ett enormt tålamod, och jag tror inte man kan avgöra om man vill fortsätta eller inte förrän man har gjort det minst tio gånger.
Lycka till!
Tack Marcus. Gulligt av dig. Läs min nya post, som svar.